Way Out West

0

Way Out West

 

 

DSC_4484 - Version 2thumb
Rise-Against--1204
korre
Glasvegas--1183
way-put-west--1191
Nas--1200
Basement-jaxx--1180
Asher-Roth--1170
Teddy-bears--1207
Lilly-Alen--1193

Jag har precis tagit av mig strumporna stängt av allt som låter eller har förnimmelse att ens försöka störa tystnaden som ex flickvän. Henne gav jag valium, tystnaden är just nu min allra bästa vän efter tre dagar i feststaden Göteborg.  Som en stor konfetti påse slängde stan ut alla typer av konfetti för att övertyga om att Göteborg visst är Numero Uno och att Sthlm bara är en blek kopia.  Gator och torg var proppfulla med festglada turister och bybor. Det bokstavligen kokade stämning i hela stan.

Jag som halvtrött beskådare med allt för lite sömn i packningen vågade inte ens ta en öl med risk för att klappa ihop på en parkbänk. Gick av och amn vid Avenyn och beskådade hela spektaklet utan att vara delaktig fast ändå där. En ganska osmaklig känsla av åldrande rörde sig i mitt huvud, – Jag kan väll för fan inte vara trött har ju ändå sovit 5 timmar kört 40 mil. Men jo, jag var trött men vid medvetande. Så pass mycket medvetande att Göteborg faktiskt har lyckats skapa en bubblande stad i år. Både med West Coast Riot och Way Out West. Som om inte det var nog så såg jag Ingvar Oldsberg små le i sin silverfärgade Alfa Romeo samtidigt han rättade till sina glasögon då han korsade avenyn. Ett komplett paket för folket, det var bara Pripps Blå som saknades. Jag längtade efter en Sthlm bärs, patriot som jag är.


Det var torsdag och festivalen hade smygbörjat med Stay Out Wes
t. Trädgårn var platsen om man ville se ”Rise Against” . Det var mitt mål och så även min plats för intervju med dem ( se intervjun separat under musik).  Vissa av fansen hade köat sedan kl 09 dagen innan och nu 24h senare fick de äntligen komma in. Av alla konserter jag har varit på så föredrar jag klubb spelningar av flera orsaker men främst för kontakten med artisten, den är mer personlig.  Raise Against går ut sten hårt och det som gott som fullsatta Trädgårn bokstavligen gungade. Publiken skulle med lätthet kunna flytta berg. Bandet gav 200%, utstrålande sådan energi, entusiasm och glädje att man kunde återuppliva döda.  Detta var deras första Sverige spelning vilket i sig är konstigt då de har toppat Billboard top 100 flera gånger.  Det jag inte visste då, att denna spelning blev lite av en måttstock för hela Way Out West. Ett ganska svårslaget vattenmärke skulle det visa sig.(Du kan klicka på varje bild för film)


Fredagen kom och så även solen som värmde upp smällkaramellen Göteborg
. En gatuunderhållare gör ett humoristiskt nummer av Queen med akrobatik ovh svag lädergay touch som tema. Underhållande och rappt precis som underhållning skall vara. Rappt, direkt och full kontroll, till och med när en för berusad man ramlar in innanför hans rep som avskilde publik ifrån hans scen yta.  Det bjöds på bananduell och 2 manscykling på ett hjul till tonerna av Queen på ett snillrikt sätt.
Tack vare detta spektakel missade jag Robyn och Dr Alban – Fan!!… Lite trist men vad ska man göra när en gatuunderhållare trollbundit mig.


Stressade tillbaka till hotellet klämde 3 öl, hittade en dödråtta
i ån utanför, en död ekorre på vägen och ett leende i solen som började gå ner. Tog 6an´s vagn hamnade omtumlad mitt i slottsparken. Trodde jag hade hamnat fel. Inte för att jag missat Way Out west skylten snarare vad jag hörde.
”Antony and the Johnsons med Gbg´s symfonikorkester” Det lät som P1´s lunch konsert på söndagar. Musikaliskt riktigt men fan vad sömnigt. Noll underhållning bokstavligt skittrist. Jag behövde en spark i arslet men fick i stället morfin. 
”Glasvegas” var kvällens ess, kunde man tro. Jag stod och halvsov när jag väntade på att glassarna skulle äntra Azalea scenen. Under tiden så hypnotiserade Anthony´s musik mig till söm med vaggande basgång som påminde närmast om Kaa från Djungelboken med sin hit ” Vyss på dig” . Det var inte roligt, jag var inte alls på humör för det här. Anthony tonades bort och Glasvegas tonades upp.  Tar några snabba bilder av ”James Allan”. Backar undan tittar och betraktar. Detta var den sämsta konsert jag har sett med dem. Totalt färglöst och pinsamt tråkigt. Det mest spännande som sker är när han tänder en cigg. Med en förhoppning att något skulle börja brinna för effektens skull, men icke!!. Relaterade till min lilla gatuunderhållare som var fantastiskt bra och gratis tillskillnad från detta fiasko.Tyckte synd om Luger, WOW och alla andra involverade då man kan förvänta sig låååångt mycket mer från ett rutinerat band som Glasvegas.  Sovandes lämnade jag WOW mumlandes på en gammal Passion Pit låt ” Sleepy Head”. Det var den som höll mig vaken den långa vägen hem. Besviken och sömndrucken gick jag raka vägen till hotellet och sov. En bra start på torsdagen med ett strålade Rise Against till en regelrätt P1 show gjorde mig smått förbannad.  Släckte ljuset och somnade direkt.,


Lördag hade det utlovats regn. Det blev det också så jag var förberedd
. Mina Edge kläder från Didriksons sattes på hårt prov och klarade det. Jag var torr och varm, mina foträtta Viking skor höll fötterna varma. Regnet var inget problem alls för mig, men bild mässigt, regn görs sig inte bra på bild. Jag hade hoppet kvar, trots skitväder. Spelschemat denna dag var smetat med bra akter som jag ville se. Började med ”Dead Prez” . New York hip hop av topp kvalitet. Levererade precis som hip hop skall levereras. En deejay 2 mc´s rakt och enkelt. Lika politiskt som bra levererar de sina starka texter som kanske borde uppdateras lite eftersom världen har förändrats sedan de startade för 13 år sedan. Men det är också charmen med klassiker, att återspegla en tid som var.  Regnet öste i takt med hits Som ”Hip Hop” och” Summertime”.  Jag såg ut som en nytvättad katt, mitt långa hår låg som en blöt trasa överhuvudet. Men fortfarande helt torr under. Deras broder Nas stod på tur.


Nas har alltid varit speciell för mig, redan sedan första plattan ” Il Matic” men har aldrig haft möjligheten att se honom live
.  Nu hade jag det och min förväntning var stor. Han hade till skillnad från Dead Prez en hel line up med kompband, deejay och allt som hör till. Nog levererade Nas och publikstödet var stort. Men har man engagerat sig om artist att göra saker live, varför inte göra det fullt ut. Med backtrack och en inspelad Lauren Hill. Kändes det som budgeten tog slut vid sångerska, det var inte helhjärtat även om Nas var det. Dessutom tycker jag generellt inte att hip hop låter bra till live band, i synnerhet utan side kick eller kör sångerskor. Det låtar som normalt är rejält pusch i, tappade effekt på grund av detta. Så nästa gång NAS – One deejay and one mc…precis som du själv rappar om..Men hans insatts som artist var underhållande och redan nu var lördagen bra mycket bättre än fredagen då artisterna var där för att underhålla publiken inte att endast casha in pengar.


Last Night Basement Jaxx saved Way Out West’s night
..De bjöd på underhållning rakt igenom. Varierade sina hits som Red Alert, Rendez Vouz i helt galna live versioner som pryddes av lika galna klädbyten och kostymer. Med mera okända låtar som gav en fyllig mix från dansmusiken alla hörn. De fyllde hela WOW av glädje och musikalitet, där man sätter underhållning på första parkett. Detta var show!!!, show, SHOW!! Elvis i Las Vegas, släng dig i väggen vi pratar Basement Jaxx… Önskade att Glasvegas var där och lärde sig ett och annat. Den här publiken sov inte den gungade mellan tempoväxlingarna från Dub till techno, house till ragga det svängde förbjudet bra. Mitt leende var större än Kalle´s på kaviartuben. Jag var övertygad, Way Out West är bra, bättre, bäst.


Asher Roth den ganska nyfunne rapparen skulle köra på den mindre scenen Linné.
Egentligen skulle jag göra en intervju med honom innan gig. Men hans management sa att han sov och ställde in. Jag lyckades få till en intervju senare ( se artikeln under musik). Egentligen hade jag inga förväntningar alls förutom att jag gillar han album ”Asleep In The Dread Aisle” och trotts regnet som har avtagit något är jag fruktansvärt glad och positivt inställd till allt, tack vare Basement Jaxx…Det är pinsamt lite folk i tältet till en början. Man roppar in folk närmare scen för att få någon live känsla överhuvudtaget. Men de kommer visa sig att det inte behövdes, när väll Ashers deejay slänger på lite beats stiger stämningen och det blir nästan fullsatt. Asher kör väldigt pure Hip hop, en deejay en side kick och en super tight trummis. Han tjatar om att röka weed i det första 10 minuterna, näst intill hela tiden. Han ser ut som en oskyldig skolunge i gymnasieålder.  Det bjuds på spontan dansuppvisning till New Kids On Block och It’s Raining Men..Ett totalt otippat inslag och genom sjukt, kunde inte låta bli att garva. Hela hans konsert liksom hans platta byggs av ironi och stora nypor sjuk humor, på en professionell och underhållande nivå. Utan allvar eller gangster fasoner lyckas han fånga sin publik med sin enkelhet – Att ha kul…
Nu kan Ni fatta, 4 konserter på rad och alla har hittills varit bra, när hände det senast i ditt liv.


Lilly Allen körde precis efter Asher och jag stressar dit för att lyckas få en bild
. De normalt nördiga fotograferna trängs på hög för att få en bild av donnan, liksom jag. Med vassa armbågar, starkvilja och muskelkraft lyckades jag gräva mig fram. Tog några bleka bilder och lyssnade. Killarna i publiken skrek –I love you Lilly, Tjejerna i publiken skrek – AAAAAAaaaaaaaaiiiiiiiiiiiii…optimistiskt att tro något annat. Hon levererade sockersöt pop. Slätstruket trist och man förväntar sig lite mera av en sk världsartist, men icke.  För tillintetsägande och fjortisaktigt för jag skall gilla det. Kan inte identifiera mig varken med text eller musik eller tycka att hon är underhållande. Roligt försök med transparent boddy utan Bh. Men frågan kvarstår – But Why…det krävs lite mera för att jag skall gå i gång…typ Basement Jaxx..
Teddy Bears Stockholm våldtar samma lilla scen som Asher klivit av
. Jag säger våldtar för det är precis vad de gör.  Ljus, ljud, färg och björnmasker mixas ihop med deras hits till en sprudlande show, Rutinerat och träffsäkert drar det i gång publiken och tjyvar folk från en trist Lilly. Tältet är totalt smet fullt. Det idiotiska var att man inte fick fota från diket. Utan bara speciellt utvalda som ex musiktidningar som GP, Sydsvenskan och GT, edgemagazine.se med sina 3,7 miljoner besökare var inte medräknade som rätt forum för den här tillställningen eller typ av musik?.. Grisigt trist men så resulterade det i,  – Inte en rad om uppträdandet, inte ens i ovan nämnda musiktidningar som stödjer den musikaliska kulturen helhjärtat året runt.. Jag tänkte nästan göra samma sak, att skita i att skriva om dem, men kan banne mig inte, det vore trots allt inte rättvist. – So I kill you with kindness!!, – Okej boys ni vann denna gång…Och det viktigaste av allt det var en förbannat bra show..jag var för glad för att ens ta åt mig av idiotiska regler..Den positiva aura som byggds runt mig under hela kvällen utan sprit, endast av livsglädje sticker man inte hål på med larviga regler..Jag var glad och känner mig tvingad att förmedla att Teddy Bears var grymma nästan lika bra som Basement fast bara nästan…( Tog iaf några tjuvbilder, mig kan man inte stoppa!!)


Åter tillbaka i mitt tysta rum och mina numera kalla fötter
. Way Out West har lyckats trots sin trötta start så var det en mycket bra festival. Lördagen bjöd på den fest som saknades på fredagen fem dubbelt upp. Dessutom var det Bra service, bra ordnat med transporter, trots folk kaos. Det skulle vara omöjligt att lyckas bättre med detta än vad WOW gjorde. Gratis öronproppar var en detalj som gjorde mig glad. Ser fram i mot nästa års festival och vad den har att bjuda på. Kommer WOW att lyckas slå detta år… Jag betraktar detta som svårslaget.  Den stora frågan är -Får jag en fotoväst eller måste jag slåss med Starlet och Kamratposten även kommande år. Det har en viss charm men samtidigt ganska onödigt…för fler bilder besök www.leongrimaldi.se

 

foto/text leon grimaldi

Leave a reply

No comments