Konsten att festa i Sundsvall

0

Vart ligger Sundsvall? Sundsvall ligger i Medelpad och har ca 50-tusen invånare och är Norrlands tredje största stad och Sveriges 21:a största stad.

När du åker med bil in i Sundsvall via E4an så möts du av en ”city line” bestående av rostiga oljecisterner och en rykande kemikaliefabrik. Förnimmelse till grönska får du bara av det gröna plåtöverdraget till den avstängda fontänen som står planterad mitt på det öde torget. Allt annat är grått, i bokstavlig bemärkelse. Det är inte mysigt, lika självklart oinbjudande. Här ska jag festa hade jag bestämt. Varför? Tja varför inte, jag gillar att undersöka komplexa städer som faktiskt Sundsvall är. 

Jag hade lämnat ett soligt Västerås och tagit bilen de 38 milen för att helt enkelt göra stan. När jag kört förbi alla industrier är jag helt plötsligt i city, jag är hungrig. Kliver ur bilen vid Max. – Om man är i Norrland ska man käka på Max, allt annat är oförskämt.
Det är kallt ute, det blåser hård vind och regnstänket piskar mot min rock. Öppnar dörrarna in till ett varmt Max. Jag var tydliga lika hungrig som alla de Albaner som hade intagit restaurangen tillsammans med tribal-tattuerade män och feta white trash brudar i tights. Jag fick vänta länge på mina burgare, i Norrland har man tid att vänta, vad ska de annars göra med all sin fritid? Det är därför Max blir så naturligt för dem.

Checkar in på Knaust hotell, det ska vara ett bra Hotell. Förutom att min nyckel inte fungerade. Innan den trötta receptionisten insåg att det faktiskt inte var mig det var fel på utan deras dörr så tog det ca 30 minuter innan jag väl kom in. Men i Norrland har man tid att vänta så det gjorde absolut inget.

Jag var bjuden till förfest hos min bekant Daniel. Han bor mitt i stan med sin sambo Camilla, rätt hyfsad lya, dock såg man inte golvet för där trängdes hans och dotterns leksaker om plats. Jag hade med mig en USB-sticka med en deejay-mix från mitt gig kvällen innan. Hans flickvän klär sig för utgång, vi blandar varsin drink, Piggelin. Det är ju trotts allt vår även om man inte kan tro det när man är Sundsvall.

Pillar in USB-stickan i datorn vi börjar lyssna och smutta på våra oskuldsfulla drinkar, vi har det riktigt bra samtidigt som vi klickar runt på youtube. Detta får ett abrupt avslut när hans flickvän beslutar sig för att spela Takida i 300db i sin egen stereo. Det omöjliggör att ens höra vår musik.
– Kan du sänka uppmanar Daniel.
– Jag hatar er musik detta är mycket bättre, skriker hon för att överrösta tonårstexterna som sångaren Robert Petersson i Takida gråter ut.
Jag knyter näven hårt i fickan ”förbannade ego-brud”. Men lugnar mig med tanken – Skärp dig nu, du är ju i Norrland, detta är självklart här, det är bara du som inte fattar, försöker jag neutralisera hennes egosim med

Vi plockar med oss en varsin öl ur kylen, Camilla tar en Smirnof Ice.
– De där är goda ,säger jag ledande med hopp om att få smaka
– Jag vet, svarar hon och klunkar i sig en flaska snabbt utan att bjuda.
Jag tittar förvånat på henne och tar på mig skorna och går ut igenom dörren.

Efter att bestigit ett berg i storm var vi äntligen framme. Något som liknar ett 80-tals radhus visar sig innehålla små lägenheter. Vi möts av värdinnan och ett gäng trivselfeta gäster som tryggt sitter i soffan. Den ena killen har en falsk kedja runt halsen och en luvtröja med Scania märket på. Bredvid honom sitter en tjej i ett tillsynes osmickrande tight svart fodral där man ser varje valk mellan vecken på toppen. En ganska finnig smal kille sitter bredvid henne han heter Johan, säger han. De var trevliga men inte inbjudande, det är två skilda saker. Tv´n står på och visar spellistan från Spotify, där varvas Takida med Dead by April och någon puertoricansk dragspelslåt. Vi alla är samlade i en övertänd 2:a på 38kvm. Jag slår mig ned vid köksbordet öppnar min öl.
Det pratas kollin, paket, Green Cargo,lastbilar och fulla tågförare.. En tjej skryter med skånsk dialekt att hon var ansvarig för Sj´s logistik men senare visade de sig att hon körde truck på lagret. Jag är inte alls delaktig i diskussionen och sitter tyst och småler åt hela scenariot.
Två av tjejerna ur sällskapet börjar prata med mig utan att presentera sig.
– Många tatueringar du har, säger den ena tjejen med bullkinder och tittar på mig med en ganska tom blick.
– Mmm..Vad ska jag svara på det tänker jag. ?
Vad fult, jag gillar inte tatueringar, säger hon
– Antar att du slipper ha några då, svarar jag
– Jag gillar egentligen inte heller tatueringar, men om jag skulle göra något skulle det vara en bar-code med min dotters personnummer, säger hennes väninna
– Typ som en ketchupflaska, de har också bar-codes, svarar jag skämtsamt
– Det där var inte ens roligt, svarar hon humorlöst
– Du!!, man får ha vad man vill, lägger hennes bullkinds-vän till vilket förvånade mig . Hon hade precis dömt ut mig för det jag gillar?.
Min telefon ringer..En god vän ville något, pratar någon minut med förhoppning att de puckade brudarna skulle gå. Lägger på, – Oh nej!! de sitter kvar och tittar på mig tyst och granskande. Som om jag var ett ufo??
– Vad?? Frågar jag
– Varför har du glittrigt fodral till din mobil? Frågar bullkinds-tjejen
– Glittrigt?? Jaså du menar den silverfärgade döskallen. Svarar jag
– Ja, fy fan vad bögigt, fanns det verkligen inget annat fodral. Hon har fortfarande inte presenterat sig och börjar gå mig rejält på nerverna. Eller snarare hela sammankomsten gick mig på nerverna.
Jag hade tröttnat rejält på den norrländska gästvänligheten och övertalar Daniel att tacka för oss, jag lämnar festen med glädje. Vi avslutar vårt helrör hemma hos honom. På nytt försöker vi oss på våran musik, misslyckas även denna gång då Camilla ramlar in och spelar Rihanna på full volym och förstör allt till musikalisk stimulans i synnerhet när hon sjunger med..”Äss änd ÄMM alala Äss änd ÄmM…#€%#€#” Förbannade ego brud!

Vi tar oss till krogen.

Oscar heter stället som alla hänger på. I dag var temat ”Nelly High Heal Party”. De 100 första brudarna får ett par skor från Nelly. Killar var välkomna först efter 22:30. Jag hade förberett lite innan och ringt och fått oss uppsatta på gästlistan.
När vi stod vid krogentrén så fanns inte mitt namn med??. Jag envisas eftersom jag blivit lovordad, och det visade sig att de glömt bort att skriva upp mig?.
Väl inne på den fullsatta krogen trängs folk. Alla ser nästan likadana ut, i vart fall har jag väldigt svårt att se skillnad på dem. Alla är dessutom lika fulla eller fullare, salongsberusade människor fanns inte, inte ens jag. Skulle man varit nykter hade man förmodligen blivit kallad Stockholmsbög och fått stryk.

Går in på toa, ska kissa. Det är fullt där inne och man tjafsar runt pissoaren. Det visar sig vara Daniel som är arg för att han fått pissstänk på handen och får en ursäkt av kissgrannen invid pissoaren, som står med kuken ute.

– Står du med kuken ute när du ska be om ursäkt din idiot, säger Daniel som påstår sig blivit nedstänkt.
– Ja, vart ska jag annars stoppa den jag pfissar ju? Svarar han sluddrigt uppgivet.
– Jag ska spöa dig sedan!! säger Daniel och sparkar upp dörren till toaletten och stormar ut.
Jag suckar och beslutar mig för att inte ta rygg på honom. Jag var ju här av en anledningen, att praktisera utelivet och det vill jag inte göra hos polisen.

Dansgolvet är fullt man spelar Rihanna (åter igen), schlagers, och konstiga poplåtar som jag inte uppfattar. Tar mig till baren
– En Gin and Yang, tack
– En vad?!, säger den unga bartendern
– Gin and Yang, tack svarar jag igen och försöker göra mig hörd igenom schlagermaratonet som precis pågår på dansgolvet.
– Den har jag inte, eller vad är det?? svarar han
– Skit samma en öl tack
Jag får en Norrlandsguld. Jag är inte så förvånad vare sig över ölsorten eller att han inte kunde drinkar. Allt annat än Red Bull Vodka finns inte i Sundsvall.

Jag fortsätter och beställa i baren fast bara järn. Två järn kostar 260kr visade de sig. Ganska dyrt kan jag tycka men betalade. Mina vänner har jag förlorat i folkhavet jag är helt ensam. Lika bra, tänker jag och börjar praktisera utelivet i Sundsvall.

Lämnar dansgolvet ställer mig i baren och tittar på folk. Det råder grupperingar, kanske mer tydligt än vad jag är van vid. Folk minglar inte utan man står i grupper och bara pratar med de man känner. Folk vill liksom inte ha något utbyte av okänt folk. De utgör ringar eller små grupper av människor som pratar och tittar på varandra. Ungefär som första skoldagen i högstadiet. Fast här skrattar de inte, de ler inte, de ser inte ut ha kul. Någon spyr vid barkanten, det blir lite liv för en stund. Äntligen händer något tänker jag och beställer en öl till, och tittar på underhållningen.
Två tjejer försöker tränga sig in i baren, jag flyttar på mig. Den ene vänder sig om och stirrar på mig.
– Du är inte från stan va, frågar hon sluddrande
– Eh, ne svarar jag förvånad
– Det syns säger hon.
– Hur då syns undrar jag
– Jag har aldrig sett dig tidigare fortsätter hon
– Ah, du har koll på alla 50-tusen i Sundsvall
– Nja man känner de flesta liksom, jag är ute väldigt mycket, förklarar hon. Vad gör du här? frågar hon direkt
– Jag praktiserar ert uteliv
– Vadå ska du skriva om Sundsvall undrar hon
– Ja, jag tänkte det, svarar jag
– Skriv så här, Sundsvall är en total Stockholmskomplex stad upp i röven, utan personlighet. Att ha kul i Sundsvall är svårt, det kan hända om man har druckit mycket sprit, skriker hon och springer därifrån hand i hand med sin väninna.

-??!! hmm mjo hon har nog rätt, tänker jag

Stannar en halvtimma till och fick nog jag hämtar ut in min rock ur garderoben med min blå scarf instucken i ärmen. Men vad nu, var är min scarf ? frågar jag.
– Din vad, svarar hon i garderoben
– Jag hade en ljusblå scarf i ärmen var är den. Frågar jag bestämt
– Den finns inte, säger hon.
Samtidigt ser jag hur hennes kollega smusslar med något blått under bordet.
– Det där är ju min scarf, utbrister jag
– Jaha, svarar hon och kastar den på mig.
Sundsvall har gjort det igen tänker jag bittert och lämnar.

Bestämmer mig för att testa stadens kebab. Tar mig in i en fullsatt kebaberia. De fem bakom disken jobbar som robotar, folk är fulla buffliga och det är stökigt. Stackars personal tänker jag. En kille med den syriska fågeln tatuerad på underarmen serverar mig kanske världens minsta kebab för 85kr. Jag lämnar och går till mitt hotell, slänger i mig maten och somnar.

Vaknar upp dagen efter, inte så bakis men hungrig. Försöker hitta någonstans att äta ”Kermit Pizzeria” kan det vara något?. Jag går in, i ett hörn stod en gammal pizza-buffé och osade. Jag väntar som en trogen norrlänning i 10 minuter, ingen kommer. Går till pizzerian över gatan ”Bite” som liknade en sportbar det är mycket folk där. De har Pan Pizza jag beställer den minsta pizzan med dricka, 110kr. Svindyrt tänker jag, när jag får pizzan tänker jag bara svin. Slänger i mig maten, jag vill hem, bara hem. Sundsvall har gett mig blodsmak i munnen och huvudvärk.

Inledningsvis skrev jag ”Konsten att festa i Sundsvall” det jag menar är att det är en konstform. I en stad där grundmentaliteten bygger på att bete sig så svinigt, otrevligt och odrägligt som möjligt så är det en konstform att ha kul. Jag funderar fortfarande över ”Varför finns Sundsvall” det enda svar jag kan finna är – Någonstans måste detta folk förvaras och de förvaras bäst i Sundsvall, lagom långt från civilisationen. Sundsvall är en totalt trasig stad, åk inte dit! Stanna hemma, detta är staden som gud glömde.

(Tyvärr finns det inga bilder på stan, det är en gåva från mig)

Leave a reply

No comments