Pop
Ed Kowalczyk
|
Ed har äntligen fått foten ur och släppt en för mig efterlängtat solo platta ”Alive”. Att hans solodebut fick det namnet är kanske ingen osannolikhet med tanke på hans rötter. Nya plattan är lite av vägen tillbaka till ett melankoliskt och känsloladdat Live som vi en gång mötte under 90-talet. Kanske är det detta som fansen har saknat, nämligen det gamla soundet? Din bror spelade även han i Live, hur känner han inför din solo? Då kan man säga at du har hittat tillbaka till turnélivet? Albumet släpps i mitten av augusti och är helt klart värd en lyssning, om du var en av dem som gillade Live
|
 |
Peace and Love
Jag är en kräsen person, jag vägrar att kampa, jag gillar när det är rent och snyggt och ogillar mäskpunkare och gyttjebad. För mig skall en festival ha ett självklart utbud med mix av nytänkande och givna godbitar. Det är få festivaler som kan leva upp till detta helt ut. Visst finns det festivaler med gott musikutbud, men då är det i stället förbannat griseri och stundtals vet man inte om det är gjyttja man har på byxbenet eller avföring. Detta är inte kul! Därför vill jag med detta tacka Peace And Love, Jesper Hed med personal att ni har lyckats tillfredställa mina behov och föda mitt musikhjärta. Peace and Love 2010 är den bästa festival jag har upplevt!! Någon pratade om att Stockholm var förtrollat när Vickan gifte sig. Det var kärlek i luften, well då har man inte haft P&L som referens för här blomstrade kärleken och skulle få deras fördömda bröllop att likna glädjen vid ett arbetsläger 1942. Då förstår även du att detta var en lyckad festival. Jag hade bara möjlighet att besöka festivalen på torsdagen personligen då min kollega fick äran att plöja de andra dagarna. Hon har exakt samma inställning som mig och kan kort och gott bara säga 5 av 5. Torsdagen anser jag var den bästa dagen Biffy Clyro, Hoffmaestro Chra, Alice In Chains, NOFX, The Kooks, Kent, Robyn, Melissa Horn och Meshuggah. För att nämna några som besökte de nio scenerna. Jag tänker inte gå in och analysera varje konsert utan endast en kort sammanfattning. Biffy Clyro: De må se ut som skolpojkar från Glasgow när de inte är på scen men den totala förändringen på scen är en pungspark som fick mig att bara gapa av förtjusning. Med orden - Vad fan hände. Det klev på med fullt bredställ efter deras alldeles för långa gospel intro vilket gjorde att många tappade hoppet. Men jag gav inte upp, efter fyra minuters tjat om att gå ner till floden och be(down to the river and pray) inför svaga 100 personer i publiken som skruvade på sig och upplevde det hela pinsamt. Så small det!! Förbannat hårt. Jag gapade det gjorde publiken med, för sällan har man skådat sådan intensitet i vart fall inte under 2000-talet. Publiken växte och vid 5 låten så var det fullt framför Eldorado scenen. Robyn: Jag vet inte vad det är med Robyn, eller vad det är som gör henne så bra. Men något är det, något som jag inte kan ta på. Hon leverar ständig fest och glädje, med starkt låtmaterial. Trots det tyckte jag att gnistan saknades fullt ut. Stundtals kändes det som om inte visste vart hon skulle ta vägen i de instrumentala mellanpartierna . Då bjöd hon på hoppsa steg och armviftningar inkluderat med – Mår ni bra. Lite fantasilöst och Robyn kan bättre det vet jag, det har jag sett. Alice In Chains: Grungerock bandet som boxats mot drogmissbruk och dödsfall har rest sig från det döda. Det Nya Alice vi ser är en fröjd för både öga och öra förmodligen så är Layne Stanley helnöjd med nya Alice som han får besöka från sin pall i himlen. Nya sångaren William Duvall klär sig i rollen som Alice In Chains som ingen annan skulle ha gjort. Det vi i dag ser, är ett mer karismatiskt grungerock band än det Alice vi såg mot slutet av den gamla eran. Publikkontakt och musikalitet är deras A och B och något de behärskar helt ut. Grungerock kan bli aningen tröttsamt en helkonsert!. Men inte nya Alice In Chains som har ett helt fantastiskt driv. Nya sångare är det bästa som har hänt Alice In Chains på mycket länge och man undrar vart han har varit hela tiden? NOFX; Är kult och har nog varit med mig sedan de började lira. Har dock aldrig haft möjligheten att se dem live förens nu. Jag undrar fortfarande varför jag gjorde det?! Det var ett stort misstag. De var trötta, påtända, fulla och otaighta. Efter 11 studioalbum med tillhörande turnéer så hade jag faktiskt förväntat mig mera. Men kanske var mina förväntningar lika höga som sångare, eller så har jag växt ifrån NOFX. Vad vet jag men de tog upp min tid i onödan. Kent; Kent är Sveriges bästa popband live, så är det och är ostridbart. Kanske inte är helt konstigt med alla år av turnerande och de är ett av få band som vågar bjuda på sig själva och ruska om publiken. Om man skall vara totalt genrealiserande så brukar i ärlighetens namn deras genre av band bestå av nudel ätande smågrabbar med sned lugg som stirrar ner i golvet och lirar. Detta är inte ”Kent” utan de är raka motsatsen!! Förstår inte varför fler fattar att live är = show även inom popsvängen. Konfettiregn med allsång och hela konserten känns som ett väckelsemöte för popentusiaster och får mig att återigen säga - Ni är bäst. Tack Kent för att ni sket i att spela nya plattan utan höll er till det som är bra, rötterna! Meeshuggah; Måste upplevas. Vad gör dem så bra?!- Det är enkelt, energin med känsla för musikalitet. Bakom ridån av slammer och vrål döljer sig melodier, det gäller bara att hitta dit. När du gjort det kan du inte släppa dem. Tomas Haake´s manglades på trummorna är helt oförståligt bra och man rycks med utan kompromiss. Dock kan jag känna att man kan dem efter femlåtar och man tröttas ut. Kanske för att jag inte är någon sann hardcore kille men kanske också för att det var sen kväll vid Eldorado och musten hade sedan länge lämnad min sargade festivalkropp. Men fortfarande så var det en felfri konsert med leverans av hårda bollar och energi. The Kocks; Var kanske den största snackisen inför P&L . Jag förstår inte varför, de sjung falsk, spelade skit och var dötrista på scen. Den hype de skapade försvann i samma stund de klev på scen. Jag vill inte ens skriva mer om det så ofullständigt var det! Med det vill jag återigen tacka Peace and Love för att ni finns och kan sprida glädje till Sverige som Sveriges bästa festival, med mångfald och kvalitet. De dåliga framhävde det som är bra och frågan är som alltid - Vad är bra och vad är dåligt?. Det kan bara envar avgöra och det har jag gjort, liksom många andra veton. Återigen tack för att ni gav min musiksjäl vad den behövde. Text/foto Leon Grimaldi Assist Angelica Rosén |
 |
Hultsfred lägger ned!
Efter år med trasslig ekonomi så beslutar nu Hultsfred Festivalen att kasta in handduken. I nu läget vet vi inte så mycket mera än så, då deras hemsida ligger nere. Men uppgifterna har bekräftats enligt säkra källor. Vi tycker att det är jätte trist då de skulle fira sin 25 årsdag detta år. Men med konkurensen av andra bra festivaler så är det någon som måste bort, publiken räcker inte till. De trista var att det blev Hultsfred vilket alltid har varit en klassiker i festival Sverige.
Lostboy aka Jim Kerr
|
Låtmaterialet känns genomtänkt och lite som en tillbaka blickade Jim som uttrycker sig med låtar som ibland har en genommörk ton.
- Hur viktigt är det att få uttrycka sig? (tyst ett tag) För mig är det jätte viktigt och tror att det är viktigt för många andra. När man ingår i en grupp blir det gruppen som står för allt som sjungs och spelas. Som soloartist så kan man inte gömma sig utan man får stå där med sina låtar och möta kritiken. Text Leon Grimaldi Foto: David Ellis |
 |
Andy Bell
|
Svaret är självklart och han är fortfarande lika stark. Det blev inte mindre konstigt när vi började prata Italo disco i stället för om hans platta. Har vi träffats förut kan man undra, eftersom kontakten var så direkt och okonstlad?!. Det är nog så att har man samma smak så finns det ingen obekantskap.
Text : Leon Grimaldi Foto: Philip Sharp |
web.jpg) |
Hurts
|
text/foto leon grimaldi |
 |
Onerepublic
Kanske inte säger så mycket men nämner jag den gamla hitten med Timbaland ”Apologize” så kanske det ringer en klocka. I vart fall var detta en ballad som inte gick att undgå men få vet vilka det är som sjunger eller kanske en mer mindre finns de på riktigt. Svaret är enkelt det är Onerepublic. Ryan Tedder är grundaren och hjärnan bakom bandet. Han nekade Mtv som glad vinnare i en hit making tävling att ingå i en popgrupp som han tackade nej till med följande. - Det var alldeles för mesigt Men faktum är att det han vann var det många drömde om och att välja bort de som Mtv erbjöd kan för många verka puckat. I alla fall i detta Idol land där man tror att Idol är en frälsare utsänd av gudfader him self. Vi som vet hemligheten vet också att detta är djävulen i egen hög person som suger ut stackars ungdomar med framtidsdrömmar. - Jag ville inte vara en del av det där maskineriet!! Valet var enkelt för mig när jag insåg vart vi allt var på väg. Jag älskar musik men kunde bara inte arbeta efter deras skitiga upplägg. Nu har det trots allt gått väldigt bra för Ryan och hans Onerepublic kanske är det hans medvetenhet som gör honom speciell och faktiskt kan överleva. Han skriver poplåtar åt flera artister vilket låter konstigt. - Nej det är inte så konstigt. En bra poplåt är det bästa jag vet. Men jag kan personligen inte framföra boy band låtar. Jag känner mig patetisk , men att skriva dem är kul. Han sitter i en studio i Tyskland när jag pratar med honom. Det klinkas i bakgrunden och man hör att det händer saker. - Jag skriver låtar hela tiden älskar att möta upp andra producenter och låtskrivare i världen. Som nästa vecka tex ska jag träffa Max Martin. Nya plattan” Waking Up” känns väldigt symfoniskt inspirerad med gosskörer och stora stråkar. Ibland är låtarna självklara i annat fall lite mera experimentella och knappast någon enkel radio Rix platta att sätta fingret på. - Jag älskar filmmusik med körer och brett ljud. Jag ville få in den genen i någon form och känner att jag lyckats eftersom du tar upp det. Det är alltså ingen tillfällighet eller någon galen producent som tvingar oss. Det var genom tänkt för att skapa dynamik. Jag får känslan av att han vill vara indie och på samma gång inte och det kanske är lite svårt att sätta det namnet på sig om man faktiskt blev känd för en ballad. En ballad med Timbaland som dessutom är lite svårt att dölja och kalla indie. - Ja det blev en ballad, en jäkligt bra sådan om du frågar mig. Men till den här plattan ville vi försöka göra vår grej utan Timbaland som är med överallt just nu. Vi vill lyckas med vår prestation och kvalité inte för att en stjärnproducent sätter sitt namn på oss. Om du nu skulle välja ut en låt som du tycker symboliserar plattan? - Ja det är enkelt, spår 7 dvs ”All This time” utan tvekan. Låten är cvacker och var rolig att spela in. Plattan i sig är en ganska varierande historia som flankerar mellan pop och lättare rock. Smått smörig och ibland störande glad. En skiva att slå på när man städar i sin enkelhet. |
 |
Teddybears
Det är ett upp styland Teddybears jag möter, stilfulla kostymer som hämtade ur den gamla Tarantino rullen ”Reservoir Dogs”. Entrén till 
deras studio innesluts av doft av nybakat fikabröd. Nästan som hos min gamla farmor när hon väntade besök. Nu var det inte så att Patrik Arve, Joakim Åhlund och Klas Åhlund hade bakat småkakor till mig. Men nog har de en bulle i ugnen, i form av en ny platta ” Devils Music”. Singlar som ”Get Mama A House” och ”Rocket Scientist” är flitiga radioplågor . Vilka vittnar om den höga kvalitet som nya plattan verkligen har. En riktig smällkaramell med förvånande och självklara konstellationer mixat med gästartister utöver det vanliga..
- Nya plattan känns som våran bästa, vi har arbetat flitigt med dynamik, basgångar och trummor. Vi ville uppnå ett grove som känns fräscht och uppgigande, menar Patrik
Jag har alltid haft svårt för att sätta fingret på Teddybears och inte gör det saken lättare av att min första bekantskap med dem var som grindcore bandet ”Skull”. Första plattan med Teddybears ”You Are Teddybears” är inte ens i närheten av deras sound 2010. De dyker upp när man minst anar det, släpper en hitsingel och försvinner igen. Dyker upp igen släpper en hiphop singel och försvinner igen. Som ni förstår, det är otroligt svårt att sätta fingret på dem. Framför allt alla deras varierande gästartister gör saken mer komplicerad . Vad är Teddybears, ett kollektiv, en grupp eller ett projekt?
Helt klart blev det diskussion kring benämningen och begreppen bollas mellan de tre
- Vi är lite av varje…., Nej vi är nog en grupp eller…, men vafan vi är ju inte ett projekt, kollektiv?..menar du att vi bor ihop??!! Patrik, Klas och Joakim tittar på varandra
- Vi är en Grupp klart slut..Vi är en grupp som arbetar ihop, ibland behöver vi förstärkning och plockar in en gäst.
Teddybears sound är även det brett, deras tidigare plattor har varit smått spretiga, men alltid en viss finess för hit känsla i de låtar som lyfts fram i form av singlar. Om jag personligen skall försöka identifiera musiken som nallarna står för så är grunden driven bas, svängiga trummor.
- När vi gör en låt så använder vi musikens DNA (?), vi lägger ned mycket tid på trummor bas och grove, förklarar Klas
Men valet av gästartister har också präglat Teddybears. Mad Cobra, Eve, Iggy Pop för att nämna några . Man vet aldrig vad deras plattor skall ha för gastartister utan kommer alltid som en glad överraskning och inget är självklart.
- När vi skriver en låt så brukar vi försöka göra kontraster. Har vi ett hiphop beat plockar vi inte in en rappare utan kanske en rock sångare ex så ringer vi Iggy. Detta för att få ett galet grove säger Patrik
Bara att ringa Iggy?! kanske är en smärre överdrift eller så är det så, - att det faktiskt bara att ringa. Men hur det egentligen går till när en björnlåt föds. För det måste av soundet att döma vara en lång process.
- Vi alla har ungefär samma set up i våra laptops, effekter och syntar i mjukvara. Ofta börjar det med en simpel sampling eller ett spattigt komp som vi sedan lirar över med trummor och bas. Vi spelar in det vi gör och sedan föräldrar vi ljudbilden igenom att experimentera fram olika sound. Klas utvecklar förädlingen entusiastiskt och försätter
- Tidigare fick vi fint sitta i en studio i 5 dagar likt skolpojkar med en producent som säger – Nej, det går inte göra så. Nu har vi total kontroll över hela processen, vi kan experimentera helt obegränsat själva.
Jag såg Teddybears live vid Way Out West i somras jag hade inte sett dem på år och dar. Ljusshowen var grym så även bandet, det var rejält party framför scen. Trots att regnet som vanligt låg som en ridå över Göteborg så var det mungipor över öronen på de flesta som var i tältet. Jag kunde lätt konstatera att Teddybears är en glädjespruta på scen och jag var häpen över det kvalitetslyft som skett med bandet. En annan förändring mot tidigare var att de lirade med björnhuvuden. Vilket gjorde sig i en helhet med ljus och konfetti som omsluter deras framträdande. Helt klart så har de fattat vad en bra show är, med det låtmaterial de har så är det svårt att misslyckas. Dock vill jag påstå att det inte alltid är en garanti att det blir bra show bara för att man har starka låtar. Då jag har sett band misslyckas med sin show trots allt. Men inte Teddybears det känns igenom arbetat och självklart när de kliver upp och ger järnet.
- Björnhuvudena snubblade Joakim över vid SVT’s kostym lager. De hade använts vid något Strindberg kör. Vi kom i kontakt med maskmakaren och bad honom att göra några åt oss. Maskerna gör det lite roligare på scen och mer effektfullt. Dock är det mycket svårt att se vad som händer runt omkring och fruktansvärt varmt. Men det är ett pris man får betala säger Klas.
Slutligen vill jag mena att Teddybears tidigare björnår nu kommer att skörda badkar med honung. Jag får inte recensera albumet jag har hört, men ….Jag kan säga så mycket som att allt luktar hit, hit, hit och party (förlåt). Det skulle förvåna mig om inte Teddybears kommer att välta festivaler i sommar för de är starkare än någonsin. Fast det är bara enligt mig…24 mars smäller det i skivbutiken, beware.
text/bild Leon Grimaldi
Donkeyboy
Är Norges just nu mest framgångsrika band inom pop svängen. De levererar glada 80-tals influerade låtar med tydliga känningar från tidiga
Madonna och ibland även Michael Jackson. För Norge är detta ett kometband då deras båda singlar ”Ambitions” and ”Sometimes” tog båda delad förstaplats på Norges singellista redan våren 2009. För den svenska publiken är de fortfarande lite okända. Singeln ”Ambitions” har rotation på P3 och deras rykte växer fortfarande. De är album aktuella med debuten ”Caught In Life”.
Att slå igenom i Norge som norsktband med någorlunda kvalitet och bli hyllande hjältar är inte så svårt att förstå. Norge är otroligt nationalistiska så nationalistiska att när en journalist vid Aftonbladet skrev ned deras schlagerhjälte t om blev mordhotat så kan man förstå att det försvarar sina färger. Men lika självklart är det inte att slå igenom i Sverige bara för att man gjort det i Norge. Vi är mycket svårare att ha att göra med och ibland har en löjlig skepsis till nykomlingar då vi har släppt igenom skämt som Marc Coolio och Drängarna.
- Som Norskt band i Sverige är de lite trögare har vi märkt. Men vi känner i alla fall att de vi har mött och den respons som givit oss är mycket positiv. Det hade ju klart varit kul med en högre radiorotation men samtidigt så är det inget vi kräver av dem. Vi är ju debutanter trots allt. Säger Cato
Cato som är en av vokalisterna och i huvudsak låtskrivare i bandet. Hans bror Kent Sundberg och Peter Michelsen spelar båda gitarr. (Trummisen Thomas Drablös och Alexander Garborg Ågedal hade stannat hemma denna dag). Texter och sound är hittigt ihop flätande dock kan texterna ibland var lite till intetsägande men vägs upp av en glad melodi.
- Glädjen i musiken är viktig för oss. Vi växte upp under 80-talet och det är en stor inspirationskälla allt vi gör. MTV var nytt då, kanske vår enda kanal mot musik världen utanför Norge. Där spelades det dagligen låtar med Madonna och Michael Jackson det skulle vara helt omöjligt att inte få med den genen i våra produktioner. Även om det låter klyschigt kan vi inte blunda för det som är vår inspiration, skulle vara som att neka till sig själv. Säger Kent medvetet.
Låtmaterialet känns enhetligt och ingen stress produktion. Ibland är temat i låtarna lite otippat om man ser det till arrangemang och ljudbild.
- Vissa låtar är skrivna redan -99. Nästan ett sekel och det skulle vara konstigt om det inte märktes alls. Men också ett bevis på att en bra låt alltid håller oavsett ålder eller år. Cato beskriver det övertygande som det viktiga hjul i låtskrivande han faktiskt är.
Donkeyboy trodde jag var en färskare band än 10år.
- Det är det också vi bildades 2005, men låtarna har jag sparat på för rätt tillfälle och forum. Donkeyboy är det forumet och därför föll de naturligt på plats i gruppen och det sound vi har. Kent och Cato tittar på varandra när det nästan pratar i mun på varandra.
Hur kändes det att med 10 år gamla låtar kliva in hos en producent som rör om allt.
- Det kändes inte alls konstigt. Vår producent slet inte sönder låtarna utan tillförde. Vi tillbringade timmar efter timmar i studion med honom en lärorik tid för oss som band. Att kunna arbeta non stop och vi upptäckte intressanta sidor av varandra. En bra läroperiod!!. Berättar Cato med ett leende
Blir det några turnéer med Donkeyboy i sommar.
- Vi kommer att spela på några svenska festivaler. Vilka har vi ingen koll på..
Lunchklockan ringde och Donkeyboy skulle äta för att sedan ta sig an den hög av cd skivor som ska signerats. Till synes ett evighetsgöra.
Text/Foto Leon Grimaldi
Corinne Bailey
Almost four years after the release of Corinne Bailey Rae’s four million-selling debut album, Virgin Records are proud to announce the release of ‘The
 |
Sea’. Corinne’s second album, it showcases a remarkable step forwards in the musical evolution of one of the most acclaimed artists of recent times.
Corinne started work on the songs for her second album at the end of 2007, following a whirlwind two years which saw her go from unknown singer-songwriter to worldwide multi-platinum, award-winning artist with a string of Grammy and Brits nominations to her name.
However the tragic loss of her husband in early 2008 lead to Corinne taking a complete break. It was well over a year before she eventually revisited her work. These songs, along with the music she has subsequently written and recorded, have found a new expression through Corinne’s singular talent.
Recorded mainly in Leeds and Manchester and co-produced by Corinne Bailey Rae with two separate producers, Steve Brown and Steve Chrisanthou, ‘The Sea’ is a career-defining album, the moment in an artist’s life where expectations are exceeded, boundaries are broken and a new musical language emerges, one rich in meaning and imbued with a passion that sets the work apart. (click picture for video)
Written in Corinne's own universe, away from influence and distraction, ‘The Sea’ is a creative leap that propels Corinne into a completely different musical realm. Early listeners have suggested a wide array of musical forebears including Curtis Mayfield, Jeff Buckley, Stevie Wonder, Björk, Marvin Gaye, Radiohead, Nina Simone and Pink Floyd, yet Corinne has crafted something entirely her own.
Her voice, always an expressive and soulful instrument, resonates with a poignant and new-found depth. Soaring and intimate, delicate and warm, there is power, grace and passion flowing through her vocals. Corinne sounds unlike anyone else; a genuine artist of our age and yet uniquely transcendent.
Working with a new band of musicians, most of whom she has known for many years, she has produced an extraordinarily intimate album, full of a lyrical potency that is wonderfully descriptive yet honest, open and deeply evocative of her personal journey. ‘The Sea’ is an album where washes of colour and emotion draw you deep into a contrasting world of beauty and sadness, from which you emerge with hope and understanding.
It is also an album that will linger long in the listener’s memory and imagination, a direct opposite to the disposable, fast-paced consumption of modern music. Dark, seductive, emotional, honest and yet full of hope it offers total immersion in its world.
As Corinne recently told the Observer Music Monthly, “There is something miraculous that pushes you along, makes you keep going, makes you carry on. It’s really about the mystery of that. In fact, the whole album is about that in a way; it’s about loss but it’s also about hope, about keeping going and trying to find that beauty”.
To read the full cover feature with Corinne Bailey Rae in Observer Music Monthly click here: http://www.guardian.co.uk/music/2009/oct/04/corinne-bailey-rae-interview
‘The Sea’ will be releasedon February 1st, 2010.
Corinne Bailey Rae will be playing an exclusive UK headline show on November 23rd at The Tabernacle, London. This will be in aid of the charity Pump Aid, which ties in with the charity’s 10th Anniversary celebrations.
Tickets will be on sale exclusively through Corinne Bailey Rae’s website from next week.
www.corinnebaileyrae.net
Released: Feb 1st on Good Groove / Virgin Records
In Concert – Nov 23rd, The Tabernacle, London
in support of Pump Aid’s Tenth Anniversary
Sida 1 av 3
