MUSICMusic
Meshuggah/Tomas Haake
När man nämner namnet Tomas Haake för folk i branschen så skruvar de på sig samtidigt som de kort och övertalande säger - Han är grym!! Sedan följs det av en tystnad, skulle någon säga i mot så har de en stjärnsmäll under bordet och redo att sänka mig med än starkare argument .Faktum är att det går inte att säga i mot- Haake, är grym!.
Född 1973 och uppvuxen i Örnsköldsvik har han trummat sig igenom sin karriär. Om trummor var självklart svarar han;
- Rytm för mig har alltid varit en intressant form och alltid gillat det. Jag har liksom många andra trummat på allt som fanns tills jag fick ett trumset. Så visst är det självklart för mig.
Tomas har sedan tiden som barnsben gått rakt upp i trumeliten. Med sitt 4/4 beat har han gjort sig känd. Mjukvaran Drum kit from hell har samplat samtliga trumljud från honom. Drum from hell ett mjukvaruprogram som använts av många igenom åren. Han spelar hårt, rytmiskt fyllt med finesser och man undrar, hur fan blir man så bra?
- Jag började i Meshuggah vid tidig ålder och har utvecklats med bandet. Jag har alltid försökt att hitta min egen tolkning av beats för att göra musiken roligare. Jag har spelat den här typen av musik i så många år och det vore konstigt om man inte blev bra. Precis som vilken annan person som helst som brinner för något och ägnar större delen av sitt liv åt det, då blir man bra.
Mina tidigare år som technodeejay kunde jag ibland toppa ett sett med Meshuggah eftersom rytmiken och allt oväsen smälte in perfekt för att skapa en orgasmisk nyans bortom synthar. Detta fick svetten att spruta på de stackars kidsen som dansat för länge. Det är sällan som band i Meshuggah's genre kan passa in i den formen.
- Jag gillar industri och industriellaljud det ska vara ett satans mangel. Man ska få en puff i magen av att lyssna på oss. Technomusik har samma hårda mangel fast elektroniskt, jag gillar det. Kanske inte är så konstigt att du kunde mixa ihop Meshugggah trots olika genrer. Svara Tomas säkert!
Etablerade trummisar gillar ofta jazzbeats, sättet att trumma är för många stocksvingare en mall för att hitta rätt och utvecklas.
- Jag inspireras av allt och visst har jag trummat jazzbeats och haft perioder då jag helt var inne i det. Alla stilar är bra att influeras av, man tar in det, gör om det och på det sättet utvecklas man framåt och musiken med det.
Känner du att det blir monotont att alltid lira samma sak?
- Nope, för jag lirar inte alltid samma sak utan jag utvecklas hela tiden. Men visst vissa låtar kan jag spela i sömnen. Men vi skriver nya hela tiden så det blir aldrig tråkigt.
Antar att du inte har med ditt eget trumset överallt, hur noggrann är du med rätt trumset osv.
- Jag är en riktig trumfaschist. Det ska vara millimeter passning på allt, jag är alltid där och petar lite. Det har liksom med känslan att göra, jag har ett invant mönster och står något en centimeter fel då går det åt helvete. För mig är det superviktigt att allt står exakt på plats!
Haake gör sig redo för att våldta scenen på Peace and Love och penetrera publiken med sina stockar. Jag tittar, dansar och känner ”puffen i magen”. De är trots sitt mangel sjukt rytmisk och säga ord som omusikaliskt går inte, vare sig man gillar deras musik eller inte!
Text/Foto Leon Grimaldi
For photo use pls contact before use. They are under copyright protection
Ed Kowalczyk
|
Ed har äntligen fått foten ur och släppt en för mig efterlängtat solo platta ”Alive”. Att hans solodebut fick det namnet är kanske ingen osannolikhet med tanke på hans rötter. Nya plattan är lite av vägen tillbaka till ett melankoliskt och känsloladdat Live som vi en gång mötte under 90-talet. Kanske är det detta som fansen har saknat, nämligen det gamla soundet? Din bror spelade även han i Live, hur känner han inför din solo? Då kan man säga at du har hittat tillbaka till turnélivet? Albumet släpps i mitten av augusti och är helt klart värd en lyssning, om du var en av dem som gillade Live
|
 |
Peace and Love
Jag är en kräsen person, jag vägrar att kampa, jag gillar när det är rent och snyggt och ogillar mäskpunkare och gyttjebad. För mig skall en festival ha ett självklart utbud med mix av nytänkande och givna godbitar. Det är få festivaler som kan leva upp till detta helt ut. Visst finns det festivaler med gott musikutbud, men då är det i stället förbannat griseri och stundtals vet man inte om det är gjyttja man har på byxbenet eller avföring. Detta är inte kul! Därför vill jag med detta tacka Peace And Love, Jesper Hed med personal att ni har lyckats tillfredställa mina behov och föda mitt musikhjärta. Peace and Love 2010 är den bästa festival jag har upplevt!! Någon pratade om att Stockholm var förtrollat när Vickan gifte sig. Det var kärlek i luften, well då har man inte haft P&L som referens för här blomstrade kärleken och skulle få deras fördömda bröllop att likna glädjen vid ett arbetsläger 1942. Då förstår även du att detta var en lyckad festival. Jag hade bara möjlighet att besöka festivalen på torsdagen personligen då min kollega fick äran att plöja de andra dagarna. Hon har exakt samma inställning som mig och kan kort och gott bara säga 5 av 5. Torsdagen anser jag var den bästa dagen Biffy Clyro, Hoffmaestro Chra, Alice In Chains, NOFX, The Kooks, Kent, Robyn, Melissa Horn och Meshuggah. För att nämna några som besökte de nio scenerna. Jag tänker inte gå in och analysera varje konsert utan endast en kort sammanfattning. Biffy Clyro: De må se ut som skolpojkar från Glasgow när de inte är på scen men den totala förändringen på scen är en pungspark som fick mig att bara gapa av förtjusning. Med orden - Vad fan hände. Det klev på med fullt bredställ efter deras alldeles för långa gospel intro vilket gjorde att många tappade hoppet. Men jag gav inte upp, efter fyra minuters tjat om att gå ner till floden och be(down to the river and pray) inför svaga 100 personer i publiken som skruvade på sig och upplevde det hela pinsamt. Så small det!! Förbannat hårt. Jag gapade det gjorde publiken med, för sällan har man skådat sådan intensitet i vart fall inte under 2000-talet. Publiken växte och vid 5 låten så var det fullt framför Eldorado scenen. Robyn: Jag vet inte vad det är med Robyn, eller vad det är som gör henne så bra. Men något är det, något som jag inte kan ta på. Hon leverar ständig fest och glädje, med starkt låtmaterial. Trots det tyckte jag att gnistan saknades fullt ut. Stundtals kändes det som om inte visste vart hon skulle ta vägen i de instrumentala mellanpartierna . Då bjöd hon på hoppsa steg och armviftningar inkluderat med – Mår ni bra. Lite fantasilöst och Robyn kan bättre det vet jag, det har jag sett. Alice In Chains: Grungerock bandet som boxats mot drogmissbruk och dödsfall har rest sig från det döda. Det Nya Alice vi ser är en fröjd för både öga och öra förmodligen så är Layne Stanley helnöjd med nya Alice som han får besöka från sin pall i himlen. Nya sångaren William Duvall klär sig i rollen som Alice In Chains som ingen annan skulle ha gjort. Det vi i dag ser, är ett mer karismatiskt grungerock band än det Alice vi såg mot slutet av den gamla eran. Publikkontakt och musikalitet är deras A och B och något de behärskar helt ut. Grungerock kan bli aningen tröttsamt en helkonsert!. Men inte nya Alice In Chains som har ett helt fantastiskt driv. Nya sångare är det bästa som har hänt Alice In Chains på mycket länge och man undrar vart han har varit hela tiden? NOFX; Är kult och har nog varit med mig sedan de började lira. Har dock aldrig haft möjligheten att se dem live förens nu. Jag undrar fortfarande varför jag gjorde det?! Det var ett stort misstag. De var trötta, påtända, fulla och otaighta. Efter 11 studioalbum med tillhörande turnéer så hade jag faktiskt förväntat mig mera. Men kanske var mina förväntningar lika höga som sångare, eller så har jag växt ifrån NOFX. Vad vet jag men de tog upp min tid i onödan. Kent; Kent är Sveriges bästa popband live, så är det och är ostridbart. Kanske inte är helt konstigt med alla år av turnerande och de är ett av få band som vågar bjuda på sig själva och ruska om publiken. Om man skall vara totalt genrealiserande så brukar i ärlighetens namn deras genre av band bestå av nudel ätande smågrabbar med sned lugg som stirrar ner i golvet och lirar. Detta är inte ”Kent” utan de är raka motsatsen!! Förstår inte varför fler fattar att live är = show även inom popsvängen. Konfettiregn med allsång och hela konserten känns som ett väckelsemöte för popentusiaster och får mig att återigen säga - Ni är bäst. Tack Kent för att ni sket i att spela nya plattan utan höll er till det som är bra, rötterna! Meeshuggah; Måste upplevas. Vad gör dem så bra?!- Det är enkelt, energin med känsla för musikalitet. Bakom ridån av slammer och vrål döljer sig melodier, det gäller bara att hitta dit. När du gjort det kan du inte släppa dem. Tomas Haake´s manglades på trummorna är helt oförståligt bra och man rycks med utan kompromiss. Dock kan jag känna att man kan dem efter femlåtar och man tröttas ut. Kanske för att jag inte är någon sann hardcore kille men kanske också för att det var sen kväll vid Eldorado och musten hade sedan länge lämnad min sargade festivalkropp. Men fortfarande så var det en felfri konsert med leverans av hårda bollar och energi. The Kocks; Var kanske den största snackisen inför P&L . Jag förstår inte varför, de sjung falsk, spelade skit och var dötrista på scen. Den hype de skapade försvann i samma stund de klev på scen. Jag vill inte ens skriva mer om det så ofullständigt var det! Med det vill jag återigen tacka Peace and Love för att ni finns och kan sprida glädje till Sverige som Sveriges bästa festival, med mångfald och kvalitet. De dåliga framhävde det som är bra och frågan är som alltid - Vad är bra och vad är dåligt?. Det kan bara envar avgöra och det har jag gjort, liksom många andra veton. Återigen tack för att ni gav min musiksjäl vad den behövde. Text/foto Leon Grimaldi Assist Angelica Rosén |
 |
Hultsfred lägger ned!
Efter år med trasslig ekonomi så beslutar nu Hultsfred Festivalen att kasta in handduken. I nu läget vet vi inte så mycket mera än så, då deras hemsida ligger nere. Men uppgifterna har bekräftats enligt säkra källor. Vi tycker att det är jätte trist då de skulle fira sin 25 årsdag detta år. Men med konkurensen av andra bra festivaler så är det någon som måste bort, publiken räcker inte till. De trista var att det blev Hultsfred vilket alltid har varit en klassiker i festival Sverige.
Lostboy aka Jim Kerr
|
Låtmaterialet känns genomtänkt och lite som en tillbaka blickade Jim som uttrycker sig med låtar som ibland har en genommörk ton.
- Hur viktigt är det att få uttrycka sig? (tyst ett tag) För mig är det jätte viktigt och tror att det är viktigt för många andra. När man ingår i en grupp blir det gruppen som står för allt som sjungs och spelas. Som soloartist så kan man inte gömma sig utan man får stå där med sina låtar och möta kritiken. Text Leon Grimaldi Foto: David Ellis |
 |
Andy Bell
|
Svaret är självklart och han är fortfarande lika stark. Det blev inte mindre konstigt när vi började prata Italo disco i stället för om hans platta. Har vi träffats förut kan man undra, eftersom kontakten var så direkt och okonstlad?!. Det är nog så att har man samma smak så finns det ingen obekantskap.
Text : Leon Grimaldi Foto: Philip Sharp |
web.jpg) |
Hurts
|
text/foto leon grimaldi |
 |
Paul Gray Död !
|
Rapmetallbandet Slipknots basist Paul Gray har hittats död på ett hotell i Iowa. Den 38-årige musikern, som liksom de andra i bandet alltid bar mask, har tidigare erkänt att han hade drogproblem. Slipknot, kända bland annat just för sina groteska masker, bildades 1995. Bandet låg etta på USA-listan 2008 med plattan All hope is gone. Före sin död spelade Gray in en skiva tillsammans med bandet Hail! med medlemmar från Judas Priest och Sepultura.
|
Onerepublic
Kanske inte säger så mycket men nämner jag den gamla hitten med Timbaland ”Apologize” så kanske det ringer en klocka. I vart fall var detta en ballad som inte gick att undgå men få vet vilka det är som sjunger eller kanske en mer mindre finns de på riktigt. Svaret är enkelt det är Onerepublic. Ryan Tedder är grundaren och hjärnan bakom bandet. Han nekade Mtv som glad vinnare i en hit making tävling att ingå i en popgrupp som han tackade nej till med följande. - Det var alldeles för mesigt Men faktum är att det han vann var det många drömde om och att välja bort de som Mtv erbjöd kan för många verka puckat. I alla fall i detta Idol land där man tror att Idol är en frälsare utsänd av gudfader him self. Vi som vet hemligheten vet också att detta är djävulen i egen hög person som suger ut stackars ungdomar med framtidsdrömmar. - Jag ville inte vara en del av det där maskineriet!! Valet var enkelt för mig när jag insåg vart vi allt var på väg. Jag älskar musik men kunde bara inte arbeta efter deras skitiga upplägg. Nu har det trots allt gått väldigt bra för Ryan och hans Onerepublic kanske är det hans medvetenhet som gör honom speciell och faktiskt kan överleva. Han skriver poplåtar åt flera artister vilket låter konstigt. - Nej det är inte så konstigt. En bra poplåt är det bästa jag vet. Men jag kan personligen inte framföra boy band låtar. Jag känner mig patetisk , men att skriva dem är kul. Han sitter i en studio i Tyskland när jag pratar med honom. Det klinkas i bakgrunden och man hör att det händer saker. - Jag skriver låtar hela tiden älskar att möta upp andra producenter och låtskrivare i världen. Som nästa vecka tex ska jag träffa Max Martin. Nya plattan” Waking Up” känns väldigt symfoniskt inspirerad med gosskörer och stora stråkar. Ibland är låtarna självklara i annat fall lite mera experimentella och knappast någon enkel radio Rix platta att sätta fingret på. - Jag älskar filmmusik med körer och brett ljud. Jag ville få in den genen i någon form och känner att jag lyckats eftersom du tar upp det. Det är alltså ingen tillfällighet eller någon galen producent som tvingar oss. Det var genom tänkt för att skapa dynamik. Jag får känslan av att han vill vara indie och på samma gång inte och det kanske är lite svårt att sätta det namnet på sig om man faktiskt blev känd för en ballad. En ballad med Timbaland som dessutom är lite svårt att dölja och kalla indie. - Ja det blev en ballad, en jäkligt bra sådan om du frågar mig. Men till den här plattan ville vi försöka göra vår grej utan Timbaland som är med överallt just nu. Vi vill lyckas med vår prestation och kvalité inte för att en stjärnproducent sätter sitt namn på oss. Om du nu skulle välja ut en låt som du tycker symboliserar plattan? - Ja det är enkelt, spår 7 dvs ”All This time” utan tvekan. Låten är cvacker och var rolig att spela in. Plattan i sig är en ganska varierande historia som flankerar mellan pop och lättare rock. Smått smörig och ibland störande glad. En skiva att slå på när man städar i sin enkelhet. |
 |
Danko Jones
| Det var en ganska trött halva av Danko Jones jag mötte, trötta men entusiastiska. Tre kalla coke ställs på bordet, plockar upp pennan och de börjar prata energi under tiden. Vilket är ganska kul ämne i alla fall ur ett D.J (Dank Jones) perspektiv. - Energi för oss är vår musik. Den hårt laddade urladdningen som drabbar oss när vi kliver upp på scenen. Man är som ett kärnkraftverk som vill explodera. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara detta med rätt ord, annat än pure energy?! Har man sett D.J live så vet man kanske vad de menar. Ett röj utan dess like med förbannat kaxiga texter. Vad sägs om - ”I Can Screw Your Girl In My Cadillac” ! Personligen skulle jag förmodligen få stryk om jag antydde detta vid ex en parkering kring Västerås. - Texterna för oss är rock n roll. Det mesta är ren humor och det är kul att vara provokativ. Det blir ganska lamt om man skall skriva om att handlade mjölk eller plocka blommor. Vår musik är ganska energisk och kräver texter med starkt motstycke. Hittills har vi aldrig fått stryk för dem. Berätta J.C medens Danko Jones snackar i mobilen Personligen tyckte jag att D.J började mesa ur kring 2006, ljudbilden klädde inte deras attityd. De är skitiga i sin uttrycksform men proddades snyggt. Inte så spännande, dessutom tappade de lite pondus. Men med Below The Belt har de hittat ända fram till både attityd och pondus. - Vi hade egentligen ingen avsikt med skitigheten utan vi spelade in och producenten Matt Demateo kom upp med detta resultat. D.J är argare nu, hårdare sound typ Möterhead blandat med AC/DC och kanske lite stänk av NOFX - Vi är som du säger, argare nu!! Eller argare, vi gillar snabbare och hårdare musik och då skriver vi det. Framför allt live blir det mycket roligare när det öser på. Svarar Danko med ett brett leende. Som sagt plattan är snabb och melodisk med ett skräpigt men medvetet sound vilket gör att plattan känns personlig och passande. Mer personlig än 2006 list succé, det skriver jag inte för att jag ogillar omedvetet folk sjunga med till medveten musik, utan för att det är så!!
text/foto Leon Grimaldi |
 |
Sida 1 av 12
