Electronica
Chemical Brothers
|
Itstarts with what sounds like an alien morse code transmission; Earth bound signals bouncing off the side of orbiting space debris. Snatches of voices found out in the ether cut through the machine fog, drifting across burbling analogue equipment lovingly kept working long after supposed sell-by date. By the time the click and thump of snare and bass drum arrive, the sounds are all-encompassing, swirling around you with dizzying, disorientating effect. Noises come untethered by constraints of volume, seemingly leaping from the speakers with a life of their own. For a band used to dealing in psychedelics, this time round The Chemical Brothers have really pushed the proverbial envelope. Nearly three years on from the release of their fifth consecutive UK Number 1 “We Are The Night”, “Further” sees Tom Rowlands and Ed Simons explore the boundless possibilities of their sound. Taking a trip through four decades of electronic noise, Tom & Ed have taken the template set up with their occasional “Electronic Battle Weapon” releases and allowed them to mutate gloriously into an entire album. Voice samples and snatches of vocals are woven through tracks to create a record that ebbs and flows like one of the band’s legendary live sets. Here, West Coast power pop harmonies sit beside German Motorik rhythms while Valentines-esque sonic manipulations plane across the top of early house basslines. “Further” is the culmination of nearly two decades of psychedelic exploration, an immersive collection that finds The Chemical Brothers at their least-restrained and most-melodic best. As well as an eight-track album, “Further” is the band’s first proper partnership with long-time visuals collaborators Adam Smith and Marcus Lyall. Now as respected TV and film director (recently having completed the first episode of the forthcoming series of Doctor Who) Adam – aka Flat Nose George - has been responsible for creating the visual backdrop for every Chemical Brothers gig since their live debut in 1994. Visuals for “Further” have been created to correspond with each track on the album and have been planned during the recording of the record.The band’s four shows running from the 20 – 23rd May at the Roundhouse (which sold out in record time) and gigs at Sonar Festival and selected festivals in Europe will see the band play the album and Smith and Lyall’s new films in their entirety. These will only be seen in sequence at those gigs. The Roundhouse shows will be the first chance to hear the album anywhere. After the gigs, the films will feature on a special edition DVD release and on iTunes LP. |
![]() |
Massive Attack
Sandoval, Martina Topley-Bird, Guy Garvey and Tunde Adebimpe. Long time cohort Horace Andy makes a return alongside Massive Attack founding members Robert Del Naja and Grant Marshall. Damon also plays bass on ‘’Flat Of The Blade’ and keyboards on ‘Splitting The Atom’ while Portishead’s Adrian Utley plays guitar on ‘Saturday Come Slow’. The band also collaborated with DFA’s Tim Goldsworthy on selected tracks. The cover artwork features an original image by Robert Del Naja.The track listing is as follows:
Pray For Rain - featuring Tunde Adebimpe
Babel – featuring Martina Topley-Bird
Splitting The Atom – featuring Robert del Naja/Grant Marshall/Horace Andy
Girl I Love You – featuring Horace Andy
Psyche – featuring Martina Topley-Bird
Flat Of The Blade – featuring Guy Garvey
Paradise Circus – featuring Hope Sandoval
Rush Minute – featuring Robert del Naja
Saturday Come Slow – featuring Damon Albarn
Atlas Air – featuring Robert del Naja
Over the last three years Robert Del Naja has written and produced soundtracks for a number of films and documentaries, including ‘Trouble In The Water’, ’44 Inch Chest’, ‘In Prison My Whole Life’ and ‘Gamorra’, the latter for which he won the David Di Donatello Award for Best Song.
This year Massive Attack won the Outstanding Contribution to British Music Award at the Ivor Novello Awards.
The band have also announced a few more UK dates and a percentage of the ticket money will be donated to the HOPING Foundation. They are as follows:
8th February - Newport Centre
9th February - Brighton Dome
11th February – Hammersmith Apollo
Musik
Kap Bambino
Att lyssna på Kap Bambino är som att ligga med ett tågset på väg till Rixgränsen. Det är hårt, distat, elektroniskt med gnissel och sprak som omges av positiv energi. Som alla samlag eller nästan alla slutar med en orgasm, fast här i form av acid knorrar i stället för kroppsvätskor. Ett klimax som får mig att skaka rumpan samtidigt som jag bangar skallen i takt. I något som liknar techno dans mixat med hårdrockstix Tidvis kan trummandet kännas som en fantasilös kram som rivs upp till ett regelrätt judo kast med spark i magen som avslut. Sången används lika ofta som en ljudmatta likt de gnisslade bromsarna i tågsetet för att knytas upp av en melodi. Kap Bambino har ingen stil, de har bara sin egen . Detta är vad man kallar indiependet eller egenvilja definitionen är hårfin men självklar i alla fall om man beskriver Kap Bambino. – Mer en upplevelse än musikalisk perfektionsim. (klicka bild för video)
Bandet som kommer ifrån Berdaux i Frankrike gästade oss i somras vid Emmaboda festivalen. Konserten var bejublad och hyllad i flera stora tidningar (dock inte i Edge för vi hittade aldrig dit). Nu är de Sverige aktuella igen med en spelning vid Baser slussen. Jag träffade duon Martial Caroline och Bouvier Orion vid ett hotell på söder.
Det var ett svinkallt södermalm som spirade ut sina höstblad kring Maria torget. Jag fick i vanlig ordning som alltid i Stockholm gå en långbit till hotellet eftersom parkeringar knappast finns i överflöd. Min näsa hann precis bli röd när jag kliver in i det lilla hotellet. En foajé bestående av en tvåsitssoffa från Ikea, två stolar, en trött portjé och en inramad bild av en precis bortgången kollega. Kan beskrivas som hemtrevligt av vissa men inte av mig. Det småpratas från trapphuset, det är högljutt och det är en gäld kvinnlig röst, det är på franska, det är dem.
Ned för trappen ramlar en blond sprallig tjej ( Martial Caroline)samt en något trött kille med en Rambo pin i jackkragen dvs Bouvier Orion och även en skallig manager som jag inte vet vad han heter. Han presenterade sig aldrig. Den enda nytta han gjorde var att hämta kaffe till sig själv och Kap Bambino, jag fick inget.
Vi slår oss ned helt otippat ute, fast på hotellets innegård, det var svinkallt även här. Men de verkade värma sig med kaffe och sitt kedjerökande som varande hela intervjun.
Kan ni beskriva er musik, vilket fack skulle du stoppa det i?
-Elektroniskrock svarar Martial samtidigt som hon puffar ut rök. Hon ler ständigt hennes blick är full i fan medens låtskrivaren Bouvier sitter och halvsover. Därför ställer jag en fråga direkt till honom. Vad är din tanke med musiken, har du några förebilder som du jämför er med.
- Jag vet faktiskt inte, mina referenser ligger lågt utanför vår stil. Kanske min bakgrund som styrt mycket.
Kan du precisera din bakgrund?
- Jag var med i ett skrikband innan jag valde att göra elektroniskt. Jag ville behålla energin från rocken och trashen men samtidigt inte vara beroende av ett helt band. Mycket enklare att ha allt i en liten låda, exempelvis datorn.
Hur funkar det när ni arbetar?
- Jag gör i ordning beats och sound sedan ringer jag till Martial och ber henne komma och skrika.
Vad jag förstår så är du helt galen på scen, då undrar man vilken typ av publik föredrar du?
- Jag gillar en tyst och lugn publik. Låter kanske konstigt men en publik som verkligen lyssnar på vad vi spelar i stället för att hoppa runt som galningar och inte fatta ett skit.
Hur ser ni ut på scen?
- Jag har mer den mänskliga rollen medans Bouvier står vid sina apparater och ser väldigt omänsklig ut, mer som en futuristiskprofessor.
Era låtar är väldigt remix vänliga, har ni mycket remixer på era låtar i så varför är det så viktigt för er?
- Ja faktiskt, och vi försöker täcka in hela det moderna musikaliska segmentet. Ex på ”Batcaves” så har vi till och med ett hardcore band som spelar vår låt, även strikta elektroniska versioner har skapats. Det är kul att blanda stilar då Kape Bambino är väldigt blandade stilar som är mixat till ett. Det är viktigt att hela tiden ligga i tiden sedan är det ju så klart kul med remixer.
Säger hon medens hon dricker ur kaffet fimpar siggen och tilläger – Du är lik Jim Carrey..Vilket kanske är det snällaste någon sagt till under någon intervju…
Vi är alla frusna och hungriga och bestämmer oss för att gå var sitt håll. Jag önskar dem lycka till och lallar vidare.
Foto/Text Leon Grimaldi
Moby
Moby Är Tillbaka
Moby är snart tillbaka med sitt nya album "Wait For Me", som släpps på egna bolaget Little Idiot Records genom Playground Music den 29 juni. Ett första spår från albumet, "Shot In The Back Of The Head", finns redan tillgängligt för fri nedladdning på moby.com där man även kan se den video som David Lynch regisserat till låten.
Det nya albumet är inspelat i Mobys hemmastudio och gästas framförallt av vänner till artisten. En annan bekant, fotografen Jessica Dimmock, har tagit de nya pressbilderna och omslaget ritade Moby själv på en bit kopieringspapper.. För albumets mixning står kompisen Ken Thomas (Sigur Ros, Throbbing Gristle, M83) Klicka på bilden för att se videon.
.



