Silent Hill-serien

Downpour inleds med att din karaktär Murphy Pendelton ska åka fångtransport mellan två fängelser. Bussen kraschar i ettöde och regnigt Silent Hill som du ska försöka ta dig ifrån.Det är naturligtvis lättare sagt än gjort då mängder med logiska och ologiska pussel skall lösas för att ta dig vidare igenom spelet. Där i mellan attackeras du av screamers, zombies och annat otyg som vill döda dig.

Silent Hill är mörkt och överraskningsmomenten är många precis som ett bra skräckspel ska innehålla. Men att följa den snitslade banan rakt igenom spelet är efter 7h av den ca 10h långa speltiden ganska trist. Därför bör du ta del av alla de sidouppdrag som ligger helt utanför ditt huvudsakliga uppdrag, de bjuder på riktigt roligt gejmande. Ett tomt hus är oftast mer än ett tomt hus som har sin egen story eller varför inte ta ett besök i bion eller en promenad på den hemliga kyrkogården. Jag ska inte säga för mycket men tänk lite utanför det självklara så kommer du får valuta för pengarna.

Du kommer att döda ganska mycket på din väg igenom spelet, för att göra det krävs vapen. Vad sägs om en kofot, spade, kniv, sten eller yxa har du tur kan du hitta en pistol. Jag skulle gärna sett en mer avancerad arsenal och vågar kalla utbudet för ett tort magplast.

Saknar du tålamod? – Då kan du strunta i Silent Hill. Pusslen är tidvis bisarrt svåra och helt ologiska och kräver en hel del klurandes för att lösas, på samma sätt så är glädjen stor när man lyckas. Men det blir ganska enformigt då formen är döda zombies lösa ett pussel, döda fler zombies, lösa ett nytt pussel osv.

Det finns en hel del irritationsmoment i nya Silent Hill, styrningen är inte helt ok utan buggar tidvis ur, laddningstiderna är förlånga näst intill irriterande. Små ting som är så störande att de drar ner spelglädjen avsevärt.hoppas på mer pulver från de nya utveklarna, men man har sparat på krutet och kört den gamla linjen utan direkta överraskningar. Men trotts allt negativt är Silent Hill ett underhållande och genomtänkt skräckäventyr för den som har tålamod och gillar att klura pussel och smaska zombies. Till sist, det regnar inte hela tiden i spelet, tack och lov.

HD collection har även släppts för den som vill uppleva gammal kärlek i HD. de gör sig riktigt bra i HD och klart värt att kolla in om du vill ha lite mera.

Vi spelade på X-Box 360

What have been your career highlights?
Mick Jagger: It was great to get the band going in the very first time because you start to be successful for the first year or first couple of years and you´re like: All your little teenage dreams are so to say, coming true and you feel young and very ambitious and you starting to be sucessful that feels really good, like getting your first job, isn´t it?

What about the bad times?
Mick Jagger: Bad times. There´s lot´s of bad times in the career, you know. Rolling Stones had a pretty long career and always there´s been like good things and bad things. People die, you know. But I mean I guess most of the times it´s been pretty positive.

What would you do if you had the chance to use a time machine?
Mick Jagger: It´s quite interesting, you know. Do you ever read history books about “What if?”. What if Napoleon had conquered Russia and then it wouldn´t be like … and so it´s interesting if you follow these books through to their logical conclusions but it´s not really interesting unless you can do that. You know it is easy for me to say: Would have been nice if I had been a film director or a ballet dancer or an accountant. What would have happened? But you don’t know the answer.

Do believe in fate?
Mick Jagger: I don´t. But the problem is that your not completely in control of your life when you´re young.

Have you ever told your children to do or not to do something because of your experience?
Mick Jagger: You´re always telling and that’s what it is to do, it’s parenthood. What you do is giving parts of your experience to them. I mean you don´t always say them from real life. Or you can use examples. That´s what you do with children all the time.

Someone once said: If you don´t develop, you´re dead. So: How far can you still develop after your big success?
Mick Jagger: You have to keep yourself from just repeating yourself. It´s very difficult to do in anything. Wether you´re a writer or a journalist or a painter. Especially the rock business is very narrow. It´s like a very narrow political party with very few views in it. And as soon as you´re striving it goes: “Oh no, wait a minute!” If you do a rock show with 25 half naked dancers, everyone goes: “Oh no but it´s awful, you can´t do that!” So the confines of it are very narrow and it´s very hard to keep anything interesting going within the narrow confines. So there are many, many conventions that you have to keep up.

Do you think that bands in these days also have the chance to become as big as the Stones?
Mick Jagger: I expose so. I mean the only thing is it´s been going longer as a musical form. So rock music as defined by let’s say four blokes playing in a band was quite new in the early 60ies. But now it´s 40 years old as you put it out. The whole idea and form is more old now. So how many generations? Two? Three generations? So it´s like an old thing being handed down now. It´s probably more difficult to make such splash as it was, for that reason.

Do you have to do so much light show and other stuff on stage?
Mick Jagger: It depends where you´re touring. So in the early 60ties where you were playing in theatres, people don´t do a lot of tremendous amount of all that stuff. And it was going on in the sixties. That´s where it all started, I mean there were a lot of that. But we´re going to play a theatre show that is very little, so in the Circus Krone show shouldn’t be much pyrotechnics. But if you´re playing in a bigger stadium, you gotta do something visual. You can´t just go on. That’s like a guitarist view of world.

Doesn’t that keep the attention away from the audience?
Mick Jagger: Yeah, but I think that really when you go to a big stadium show the people that go, “the punters” as we call them, are not really just going to hear some pristine music, it´s just a sort of allround experience. It´s halfway between going to a football match and music show. You´re really looking forward, you want something to enhance your experience visually. To amplify and enhance the experience you need a bit more than just the music. The thing is that musicians think that´s all the people want but I don´t take that view.

Are you very extraordinary when it comes to choose the hotel room or suite?
Mick Jagger: I don´t know, not really.(laughs) It´s a sort of silly. When I´m working I like to have certain things. When I´m not working I do not really care about them very much. But when you´re working you want certain things. I don´t like to have a noisy traffic too much because then I can´t sleep for the show. The problem is: When you´re working you don´t want to sleep late because you want to be ready for a nine o´clock show rather than nine to five job. So I don´t like staying in the hotels that noisy.

You are over 60 years of age. Do you still like to party with the girls, drugs and Rock´n´Roll after every show?
Mick Jagger: No, but you don´t want every night a party with the drugs and the girls and the Rock’n’Roll but some nights you might …

Are the hotellobbies still as crowded by groupies as in former times?
Mick Jagger: Well, some places are good. But it is not really where you look for your entertainment, to be honest.

What music are you currently listening to?
Mick Jagger: I don´t know, I listen to a lot of stuff that I bought when I was to see what´s in the store. The other day I bought some new records. I listen to some jazz. I mean I listen to everything to be honest. I´ve been in India, listen to a lot of Hindi-Dance-Music, it´s kind like pop here in England.

Someone said that this tour was announced to be the last …
Mick Jagger: Well, I don´t know. You know, that’s the entertaining thing: You don´t really know what´s gonna happen. I´m planning and trying to work out what´s gonna happen next. So I´ve been working at what´s gonna happen the next Rolling Stones shows.

This interview is one of many stunning interviews with The Rolling Stones taken from the forth coming  ebook “50 Years – The Rolling Stones” – with more than 2,000 pages of interviews, articles and images from their early years use this link to find the ebook

När du åker med bil in i Sundsvall via E4an så möts du av en ”city line” bestående av rostiga oljecisterner och en rykande kemikaliefabrik. Förnimmelse till grönska får du bara av det gröna plåtöverdraget till den avstängda fontänen som står planterad mitt på det öde torget. Allt annat är grått, i bokstavlig bemärkelse. Det är inte mysigt, lika självklart oinbjudande. Här ska jag festa hade jag bestämt. Varför? Tja varför inte, jag gillar att undersöka komplexa städer som faktiskt Sundsvall är. 

Jag hade lämnat ett soligt Västerås och tagit bilen de 38 milen för att helt enkelt göra stan. När jag kört förbi alla industrier är jag helt plötsligt i city, jag är hungrig. Kliver ur bilen vid Max. – Om man är i Norrland ska man käka på Max, allt annat är oförskämt.
Det är kallt ute, det blåser hård vind och regnstänket piskar mot min rock. Öppnar dörrarna in till ett varmt Max. Jag var tydliga lika hungrig som alla de Albaner som hade intagit restaurangen tillsammans med tribal-tattuerade män och feta white trash brudar i tights. Jag fick vänta länge på mina burgare, i Norrland har man tid att vänta, vad ska de annars göra med all sin fritid? Det är därför Max blir så naturligt för dem.

Checkar in på Knaust hotell, det ska vara ett bra Hotell. Förutom att min nyckel inte fungerade. Innan den trötta receptionisten insåg att det faktiskt inte var mig det var fel på utan deras dörr så tog det ca 30 minuter innan jag väl kom in. Men i Norrland har man tid att vänta så det gjorde absolut inget.

Jag var bjuden till förfest hos min bekant Daniel. Han bor mitt i stan med sin sambo Camilla, rätt hyfsad lya, dock såg man inte golvet för där trängdes hans och dotterns leksaker om plats. Jag hade med mig en USB-sticka med en deejay-mix från mitt gig kvällen innan. Hans flickvän klär sig för utgång, vi blandar varsin drink, Piggelin. Det är ju trotts allt vår även om man inte kan tro det när man är Sundsvall.

Pillar in USB-stickan i datorn vi börjar lyssna och smutta på våra oskuldsfulla drinkar, vi har det riktigt bra samtidigt som vi klickar runt på youtube. Detta får ett abrupt avslut när hans flickvän beslutar sig för att spela Takida i 300db i sin egen stereo. Det omöjliggör att ens höra vår musik.
- Kan du sänka uppmanar Daniel.
- Jag hatar er musik detta är mycket bättre, skriker hon för att överrösta tonårstexterna som sångaren Robert Petersson i Takida gråter ut.
Jag knyter näven hårt i fickan ”förbannade ego-brud”. Men lugnar mig med tanken – Skärp dig nu, du är ju i Norrland, detta är självklart här, det är bara du som inte fattar, försöker jag neutralisera hennes egosim med

Vi plockar med oss en varsin öl ur kylen, Camilla tar en Smirnof Ice.
- De där är goda ,säger jag ledande med hopp om att få smaka
- Jag vet, svarar hon och klunkar i sig en flaska snabbt utan att bjuda.
Jag tittar förvånat på henne och tar på mig skorna och går ut igenom dörren.

Efter att bestigit ett berg i storm var vi äntligen framme. Något som liknar ett 80-tals radhus visar sig innehålla små lägenheter. Vi möts av värdinnan och ett gäng trivselfeta gäster som tryggt sitter i soffan. Den ena killen har en falsk kedja runt halsen och en luvtröja med Scania märket på. Bredvid honom sitter en tjej i ett tillsynes osmickrande tight svart fodral där man ser varje valk mellan vecken på toppen. En ganska finnig smal kille sitter bredvid henne han heter Johan, säger han. De var trevliga men inte inbjudande, det är två skilda saker. Tv´n står på och visar spellistan från Spotify, där varvas Takida med Dead by April och någon puertoricansk dragspelslåt. Vi alla är samlade i en övertänd 2:a på 38kvm. Jag slår mig ned vid köksbordet öppnar min öl.
Det pratas kollin, paket, Green Cargo,lastbilar och fulla tågförare.. En tjej skryter med skånsk dialekt att hon var ansvarig för Sj´s logistik men senare visade de sig att hon körde truck på lagret. Jag är inte alls delaktig i diskussionen och sitter tyst och småler åt hela scenariot.
Två av tjejerna ur sällskapet börjar prata med mig utan att presentera sig.
- Många tatueringar du har, säger den ena tjejen med bullkinder och tittar på mig med en ganska tom blick.
- Mmm..Vad ska jag svara på det tänker jag. ?
- Vad fult, jag gillar inte tatueringar, säger hon
- Antar att du slipper ha några då, svarar jag
- Jag gillar egentligen inte heller tatueringar, men om jag skulle göra något skulle det vara en bar-code med min dotters personnummer, säger hennes väninna
- Typ som en ketchupflaska, de har också bar-codes, svarar jag skämtsamt
- Det där var inte ens roligt, svarar hon humorlöst
- Du!!, man får ha vad man vill, lägger hennes bullkinds-vän till vilket förvånade mig . Hon hade precis dömt ut mig för det jag gillar?.
Min telefon ringer..En god vän ville något, pratar någon minut med förhoppning att de puckade brudarna skulle gå. Lägger på, – Oh nej!! de sitter kvar och tittar på mig tyst och granskande. Som om jag var ett ufo??
- Vad?? Frågar jag
- Varför har du glittrigt fodral till din mobil? Frågar bullkinds-tjejen
- Glittrigt?? Jaså du menar den silverfärgade döskallen. Svarar jag
- Ja, fy fan vad bögigt, fanns det verkligen inget annat fodral. Hon har fortfarande inte presenterat sig och börjar gå mig rejält på nerverna. Eller snarare hela sammankomsten gick mig på nerverna.
Jag hade tröttnat rejält på den norrländska gästvänligheten och övertalar Daniel att tacka för oss, jag lämnar festen med glädje. Vi avslutar vårt helrör hemma hos honom. På nytt försöker vi oss på våran musik, misslyckas även denna gång då Camilla ramlar in och spelar Rihanna på full volym och förstör allt till musikalisk stimulans i synnerhet när hon sjunger med..”Äss änd ÄMM alala Äss änd ÄmM…#€%#€#” Förbannade ego brud!

Vi tar oss till krogen.

Oscar heter stället som alla hänger på. I dag var temat ”Nelly High Heal Party”. De 100 första brudarna får ett par skor från Nelly. Killar var välkomna först efter 22:30. Jag hade förberett lite innan och ringt och fått oss uppsatta på gästlistan.
När vi stod vid krogentrén så fanns inte mitt namn med??. Jag envisas eftersom jag blivit lovordad, och det visade sig att de glömt bort att skriva upp mig?.
Väl inne på den fullsatta krogen trängs folk. Alla ser nästan likadana ut, i vart fall har jag väldigt svårt att se skillnad på dem. Alla är dessutom lika fulla eller fullare, salongsberusade människor fanns inte, inte ens jag. Skulle man varit nykter hade man förmodligen blivit kallad Stockholmsbög och fått stryk.

Går in på toa, ska kissa. Det är fullt där inne och man tjafsar runt pissoaren. Det visar sig vara Daniel som är arg för att han fått pissstänk på handen och får en ursäkt av kissgrannen invid pissoaren, som står med kuken ute.

- Står du med kuken ute när du ska be om ursäkt din idiot, säger Daniel som påstår sig blivit nedstänkt.
- Ja, vart ska jag annars stoppa den jag pfissar ju? Svarar han sluddrigt uppgivet.
- Jag ska spöa dig sedan!! säger Daniel och sparkar upp dörren till toaletten och stormar ut.
Jag suckar och beslutar mig för att inte ta rygg på honom. Jag var ju här av en anledningen, att praktisera utelivet och det vill jag inte göra hos polisen.

Dansgolvet är fullt man spelar Rihanna (åter igen), schlagers, och konstiga poplåtar som jag inte uppfattar. Tar mig till baren
- En Gin and Yang, tack
- En vad?!, säger den unga bartendern
- Gin and Yang, tack svarar jag igen och försöker göra mig hörd igenom schlagermaratonet som precis pågår på dansgolvet.
- Den har jag inte, eller vad är det?? svarar han
- Skit samma en öl tack
Jag får en Norrlandsguld. Jag är inte så förvånad vare sig över ölsorten eller att han inte kunde drinkar. Allt annat än Red Bull Vodka finns inte i Sundsvall.

Jag fortsätter och beställa i baren fast bara järn. Två järn kostar 260kr visade de sig. Ganska dyrt kan jag tycka men betalade. Mina vänner har jag förlorat i folkhavet jag är helt ensam. Lika bra, tänker jag och börjar praktisera utelivet i Sundsvall.

Lämnar dansgolvet ställer mig i baren och tittar på folk. Det råder grupperingar, kanske mer tydligt än vad jag är van vid. Folk minglar inte utan man står i grupper och bara pratar med de man känner. Folk vill liksom inte ha något utbyte av okänt folk. De utgör ringar eller små grupper av människor som pratar och tittar på varandra. Ungefär som första skoldagen i högstadiet. Fast här skrattar de inte, de ler inte, de ser inte ut ha kul. Någon spyr vid barkanten, det blir lite liv för en stund. Äntligen händer något tänker jag och beställer en öl till, och tittar på underhållningen.
Två tjejer försöker tränga sig in i baren, jag flyttar på mig. Den ene vänder sig om och stirrar på mig.
- Du är inte från stan va, frågar hon sluddrande
- Eh, ne svarar jag förvånad
- Det syns säger hon.
- Hur då syns undrar jag
- Jag har aldrig sett dig tidigare fortsätter hon
- Ah, du har koll på alla 50-tusen i Sundsvall
- Nja man känner de flesta liksom, jag är ute väldigt mycket, förklarar hon. Vad gör du här? frågar hon direkt
- Jag praktiserar ert uteliv
- Vadå ska du skriva om Sundsvall undrar hon
- Ja, jag tänkte det, svarar jag
- Skriv så här, Sundsvall är en total Stockholmskomplex stad upp i röven, utan personlighet. Att ha kul i Sundsvall är svårt, det kan hända om man har druckit mycket sprit, skriker hon och springer därifrån hand i hand med sin väninna.

-??!! hmm mjo hon har nog rätt, tänker jag

Stannar en halvtimma till och fick nog jag hämtar ut in min rock ur garderoben med min blå scarf instucken i ärmen. Men vad nu, var är min scarf ? frågar jag.
- Din vad, svarar hon i garderoben
- Jag hade en ljusblå scarf i ärmen var är den. Frågar jag bestämt
- Den finns inte, säger hon.
Samtidigt ser jag hur hennes kollega smusslar med något blått under bordet.
- Det där är ju min scarf, utbrister jag
- Jaha, svarar hon och kastar den på mig.
Sundsvall har gjort det igen tänker jag bittert och lämnar.

Bestämmer mig för att testa stadens kebab. Tar mig in i en fullsatt kebaberia. De fem bakom disken jobbar som robotar, folk är fulla buffliga och det är stökigt. Stackars personal tänker jag. En kille med den syriska fågeln tatuerad på underarmen serverar mig kanske världens minsta kebab för 85kr. Jag lämnar och går till mitt hotell, slänger i mig maten och somnar.

Vaknar upp dagen efter, inte så bakis men hungrig. Försöker hitta någonstans att äta ”Kermit Pizzeria” kan det vara något?. Jag går in, i ett hörn stod en gammal pizza-buffé och osade. Jag väntar som en trogen norrlänning i 10 minuter, ingen kommer. Går till pizzerian över gatan ”Bite” som liknade en sportbar det är mycket folk där. De har Pan Pizza jag beställer den minsta pizzan med dricka, 110kr. Svindyrt tänker jag, när jag får pizzan tänker jag bara svin. Slänger i mig maten, jag vill hem, bara hem. Sundsvall har gett mig blodsmak i munnen och huvudvärk.

Inledningsvis skrev jag ”Konsten att festa i Sundsvall” det jag menar är att det är en konstform. I en stad där grundmentaliteten bygger på att bete sig så svinigt, otrevligt och odrägligt som möjligt så är det en konstform att ha kul. Jag funderar fortfarande över ”Varför finns Sundsvall” det enda svar jag kan finna är – Någonstans måste detta folk förvaras och de förvaras bäst i Sundsvall, lagom långt från civilisationen. Sundsvall är en totalt trasig stad, åk inte dit! Stanna hemma, detta är staden som gud glömde.

(Tyvärr finns det inga bilder på stan, det är en gåva från mig)

Vilka turister vill européerna helst slippa på semestern? Den ledande flygjämförelsesajten Skyscanner frågade 1208 européer om vilken nationalitet som är den otrevligaste. Svaret visar att fransmännen och ryssarna är de mest oförskämda nationaliteterna. Längst ned på listan hamnar karibierna som med andra ord kan titulera sig som de ”mest vänliga”.

Frankrike och fransmän utmärker sig i många sammanhang. Fast denna gång handlar det inte om mat, mode eller vin. När européerna fick rangordna vilken nationalitet som var den mest oförskämda så gick denna mindre smickrande utmärkelse till just fransmännen. De toppar listan med 19 procent av rösterna.

– Undersökningen slår hål på den sofistikerade bilden av Frankrike och fransmännen som vindrickande romantiker. Den här uppfattningen bottnar nog snarare i kulturella skillnader än i att fransmännen skulle vara genuint otrevliga, säger Jonathan Sepulche, chef för Skyscanner i Frankrike.

Skyscanners lista visar även på vissa uppstickare i kategorin. Ryssarna hänger fransoserna tätt i hasorna och hamnar med sina 16 procent på en andra plats. Men vad vore topp tre utan de solkrämsindränkta britterna? Mycket riktigt så hamnar de på en stabil tredjeplats med 10 procent.

– Vi svenskar kan å andra sidan stoltsera med att hamna långt utanför topp-tio-listan. Svenskarna fick endast 0,83 procent av rösterna precis som irländarna och holländarna, säger Linda Edstrand.

Topp-tio-listan
1. Fransmän 19.2%
2. Ryssar 16.6%
3. Britter 10.4%
4. Tyskar 9.9%
5. Kineser 4.3%
6. Amerikaner 3.3%
7. Spanjorer 3.1%
8. Italienare 2.3%
9. Polacker 2.2%
10. Turkar 2.1%

källa skyscanner, foto leon grimaldi

ACTA handlar inte bara om att skydda upphovsrätt, det är bara en parantes. 2000-talets viktigaste sajter för kreatörer hotas av att stängas ner “The Piratebay”. Vilken annan sajt har bidraget med så mycket gratisreklam för artister, skådespelare, producenter och utvecklare?

Piratbay gynnar dem i allra högsta grad, i stället för att ex artister eller bolag måste trycka upp dyra flyers och posters eller dyra cd-skivor, så sker spridningen gratis och man säljer slut när man framträder. De som gråter tårar är dinosaurierna “skivbolagen” som ser att artisterna klarar sig själva och därför vill sätta käppar i hjulen för den tekniska utvecklingen som de aldrig tagit del eller varit del av, bara motarbetat.

Jag är själv artist, jag har verk som ligger ute på sk olagligasajter jag hoppas de ligger där i all evighet. Det är viktigt för mig att sprida bra musik till musikälskande och än roligare när de betalar för att se mig live. Detta handlar om pengar som bolagen förlorar inte direkt artistens ekonomi i fråga.

-Hur många gånger har du känt att du blivit lurad när du handlat en programvara? Du tror att du köpt en program som sägs vara nyckeln till framgång och det visar sig vara skit? dessutom svindyr skit. Titta på Adobe de tar ut ocker för sina produkter, en oskälig summa pengar. Man skyller på att det är piratspridningen som trissar upp priserna, det stämmer inte. Adobe har alltid haft för högt pris på sina produkter, och hur kommer det sig? De äger marknaden och därför kan ta vilken summa de vill. Detta gynnar piratspridningen, med det utgångsläget kommer alltid folk älska sprida dem olagligt för väldigt få vill punga ut med 30 tusen för ett litet program dessutom stödja bara en aktör på marknaden. Ja, jag vet det finns en handfull andra men de utgör knappast någon standard och är så små att de knappast går att jämföra med Adobe.
Man brukar försvara förbud och prissättningen med – Har man en gång fått det gratis vill man inte betala för det därför är ett förbud viktigt. Det är inte sant, folk betalar mer än gärna för bra saker men inte hur mycket som helst. Så poängen är att stoppa “Pirate Bay” mfl är som skjuta ihjäl alla kreatörer och utvecklare i en massavrättning och med ACTA som projektil kommer internet dö.

Om artister som Petter m.fl. som har jämfört musikspridningen med att hämta en skiva på Åhlens utan att betala för den, tror att de kommer tjäna storkovan när fildelningssajter läggs ned, så är det dags att vakna. De representerar gratisgenerationen, deras fans vill inte pynta en femma för deras musik. Framför allt så vore det befängt att tro att den generation som är villiga att betala lyssnar på en 40-åring i mjukisbyxor som rappar, det går inte ihop. Men så länge kidsen kan ladda ned hans musik så finns hans namn, när det inte går så kommer han vara än fattigare för ingen kommer på hans konserter eller ens känner till hans namn.

Man kan köpa musik på nätet, jag gör det varje dag. Det är en del av mitt arbete att alltid ha ny musik. När Napster gick i graven så var det många nätbutiker som såg sin chans till att sälja online. Man fattade hur viktigt nätet var och många bra butiker öppnade och artisterna kunde få ut sitt material till folk som ville betala 5kr för en låt. Man fick dem i mp3-format vilket är ett komprimerat format av Wav som är det format du får om du köper ex en cd-skiva. Ett bättre format, som att jämföra en Ferrari med en Volvo 740. Allt började bra, folk handlade mycket på nätet musikhandlarna såg sin chans och började höja priset. I dag så betalar jag samma pris för Mp3-filer som för en vanlig Cd-skiva trotts att det bara är en fil och mycket sämre format. Dessutom så är flera utav de låtar jag köper aldrig släppta på Cd utan finns bara i fil-format. Varför skulle man vilja betala för en Ferrari och få en Volvo? För att gynna artisten? Artisten får små ören av summan när skivbolaget tar största kakan, som egentligen knappt är delaktig i distributionen utan är bara en fästing på artistens rygg. Återigen branschen skjuter sig i benet och gynnar piratspridningen för konsumenter hatar att bli lurade och artisten bli bara fattigare i takt med att priserna höjs.

Spotify är ett fenomen. Klart man ska vara med där, det är bra för artisten för då kan folk lyssna på musiken och artisten får betalt. Man känner sig duktig när man äntligen gör något bra för industrin när man betalar för tjänsten. Men får artisten verkligen betalt, ja det får han faktiskt, fast skämtsamt lite. Så lite att det är mest besvär att vara på Spotify och det är lika om inte mer gynnsamt att ligga på en piratsajt med tanke på tillgången.

Syftet för artisten som jag menar att piratsajter och Spotify har gemensamt  är att de gör reklam för artisten och talar om att han finns vilket är lika värdefullt. Skillnaden är att man kan man köpa albumet på Spotify via länk, men det är de få som gör för det kostar lika mycket som i butik och varför skulle man? När man kan lyssna på albumet plus mycket annat för drygt 1200kr om året. Artisten blir återigen förlorare mot jättarna och låter sig föda grundarna för ex Spotify till rikedom medens artisterna själva knappt har råd med nya skor.

Därför spelar piratspridningen mindre roll i det stora perspektivet gentemot artisten som kommer förbli fattig. De som gnäller är bolagen som trotts miljardvinster varje år klagar så mycket att de tillåts att komma upp med egna lagar om hur en bättre värld skall vara och därför stiftar man ACTA som ett porträtt av en bra värld. Ett avtal som kränker din rätt av vara människa, dödar utveckling och inte bidrar till artisterna, eller utvecklarnas välfärd utan total död. Vill vi ha det så?

text Lg

Epica är aktuella med sitt 6:e studioalbum ”Requiem For The Indifferent”. En platta som bjuder på mer avancerat arr och en långt mycket djupare helhet än de tidigare plattorna. Jag vågar påstå att detta är den bästa plattan Epica har släppt både vokalt och melodiskt under sin ca 10 år långa karriär.

De symfoniska stråkmattorna ligger tunga precis som Mark Jansen´s avgrundsvrål som Simone smälter ned med sin förföriskt vackra mezzosopran. Hela plattan är en mörk smälthärd alltså inte svart-mörkt, utan bara vackert mörkt. Allt är avancerat och absolut inte direkt, detta är en platta som växer precis som en symfoniskskiva ska. Ja, jag vet Epica är inte en symfoniskorkester men tänket är det samma, skivan är ganska svår innan man kommer in i den. Långa vackra låtar med melodier som sticker ut för att försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Enformigt är ett ord som ligger långt bort från ” Requiem For The Indifferent ”.

Simone Simons (sångerskan) har varit med Epica sedan start dvs över 10 år och jag hade äran att intervjua henne över telefon, från ett soligt Holland. Simone bor i lägenhet med sin katt och pojkvän. Hon är väldigt glad i telefon samtidigt som hon säger att hon har haft en stressig dag med tvätt och matlagning. – Jag har inga barn men en pojkvän förklarar hon följt av ett skratt.

Vad var det viktigaste med nya plattan
- Vi ville ge alla bandmedlemmar utrymme och delaktighet i låtskrivandet. Alla har något finger med i stort sett alla låtar. Så har det inte varit tidigare utan då har antingen Coen (synth) och Mark skrivit det mesta. Nu har vi liksom pusslat ihop låtarna från spridda idéer.

Vi tar saken vidare, hur tycker du nya skivan skiljer sig från de andra?
- Den är lite tyngre än förra plattan tycker jag. Vi har arbetat mycket på att få till bredare sound och verkligen pressa oss i alla riktningar. Min sång är mer avancerad, bättre melodier och tyngre gitarrer. Men samtidigt har vi valt att behålla det vackra och är väldigt nöjd med våra ballader. Säger hon eftertänksamt.
Vi avbryts av att hennes telefon som ringer, hon svarar. Upprepar att hon sitter i intervju flera gånger innan hon efter någon minuts upprepade kunde lägga på.
- Ledsen men det var pojkvännen som ringde, säger hon lite irriterat

Jag hittade Epica av misstag för drygt åtta år sedan. Jag hade precis börjat gilla Night Wish och snurrade runt på nätet och av misstag hittade jag Epica i stället för Night Wiah och tänkte, Helvete vad tung den här plattan med Night Wish var. Saken var att det inte var Night Wish alls, utan Epica.
- Vi är inte alls som Night Wish vi är MYCKET tyngre! Kanske var det därför du gillade oss mer. Hon lägger ut en bred förklaring om hur mycket tyngre än Night Wish de är. Att inte jämföras med Night Wish verkar vara mycket viktigt för henne. Hon låter lite förnärmad så jag byter snabbt ämne för husfridens skull.

Hur tycker du att Epica har förändrats sedan första plattan?
- Oh God! Jag kan inte lyssna på de första plattorna. Min sång är usel, jag blir röd i ansiktet när jag hör skiten. Förstår inte hur vi kunde släppa det, samtidigt som vissa tycker att det är det bästa vi har gjort. Det var 10 år sedan, nu är vi äldre, vi är bättre på att spela, sjunga och skriva låtar. Vi är ett bättre band både musikaliskt men också bättre helhet överlag,.

Varför släpper ni inte en Epic Epica med nyinspelning av det gamla om ni nu är så missnöjda med det?
- Det går inte, vårt gamla skivbolag kommer aldrig ge oss rättigheterna för det. Lite trist.

Vad var det absolut svåraste med inspelningen av det nya materialet?
- Sången var otroligt krävande på den här plattan. Jag säger inte att jag inte klarade det men det krävdes otroligt mycket av mig. Det var bra, jag lärde mig mycket men ibland ville jag bara ge upp. Vissa låtar jobbade jag så hårt med innan jag hittade rätt sätt att sjunga dem på, att jag kräktes över låtarna. De är just de låtarna som jag gillar mest i dag, kanske för att de blev så jävla bra.

Vilken är favorit spåret ?
- Titelspåret ”Requiem For The Indifferent” tycker jag är fantastiskt bra. Säger hon utan att tveka.

Funderar du aldrig på att lägga av att spela
- Jag hade en period när jag var sjuk och missade en USA Turné. Jag kände mig värdelös och borttappad men det var bara en period när jag låg ensam hemma. Men jag älskar Epica och vi gör musik som jag älskar och är en del av mig. Så svaret är nej, aldrig.

Text L G

Vad vet vanligt folk om Dragonforce?…Att de medverkade med sin låt ”Trough The Fire And Flames” som slutboss i spelet Guitar Hero. Kanske var det där som många bekantade sig med dem, men Dragonforce har funnits bra mycket längre än så. Redan sedan debuten har de satt nivån på hur gitarr ska spelas, nämligen galet snabbt, omänskligt avancerat och väldigt melodiskt.

Efter en lång tids tystnad är Dragonforce aktuella igen med nya plattan ”The Power Within” dessutom har man bytt ut sångaren ZP Threat och ersatt honom med det yngre stjärnskottet ”Marc Hudson”. Eller ny? det är en sanning med modifikation han har varit med sedan 2008, men det är Marc´s debut album med Dragonforce.

Det har alltså tagit bandet fyra år att få till ”The Power With In” soundet känns igen, råder ingen tvekan om det. Dubbelkickarna manglar på i ett outtröttlig sparkandes, David Mackintosh fantastisk fysik och rytmik briljerar tkt fast i super rapid.
Med riff-onanerande gitarrer och storsint perfektionen kan man kalla dem, metallens svar på Toto?. Det är inte i elak bemärkelse, men det kan lätt bli tråkigt bra. Man imponeras först av skickligheten sedan blir man snabbt mätt, ungefär som relationen till jordgubbstårta, sjukt gott men efter ett par bitar är det bara för mycket.
Trotts allt känns hela plattan fräsch med nya sångaren som piskar refrängerna igenom tonartshöjningar och klämmer fram melodierna i ett register som aldrig tidigare har hörts från Dragonforce. Marc är helt klart ett lyft för bandet in i framtiden.

Som jag tidigare skrev så bjuder Dragonforce på ett imponerande onanerande på gitarrerna. Gitarristen Herman Li var i Stockholm och hälsade på, jag skulle träffa honom men på grund av tidsmissar så blev det inte av utan jag fick göra en telefonintervju med honom.

Hej Herman. Ledsen att jag inte kunde komma men det blev strul med tiderna.
- Ah No problem man, we take it this way. Svarar en positiv Herman,

Varför tog det sådan tid att få fram nya plattan?
- Vi har turnerat väldigt mycket. Skrivit låtar när vi har haft tid över och så har vi lagt ned mycket tid på att introducera Marc i vårt tänk när vi skriver låtar. Tillbringat mycket tid i replokalen och ville inte bara kasta in Marc s utan att han skulle komma in rätt i bandet. Det är inte helt lätt att komma in i ett etablerat band som vi är med mycket fans och massor av låtar att lära sig.

Hur hittade ni honom, han sjunger magiskt?
- Han var en enkel trubadur och jag brukade lyssna på honom just för att han sjöng så bra. När vi var på jakt på ny sångare var an den första vi kom att fråga. Då kanske du förstår vilken omställning han gått igenom. Från pub-sångare till stora rockscener med oss.

Vad är det som förutom sången skiljer nya plattan från förra?
- Sången är mycket bra på nya skivan så jag vill inte utesluta den ingrediensen för den är viktig. Men nya skivan känns annorlunda på flera sätt men jag kan inte peka på en direkt sak. Utan jag tror att allt sammantaget känns mer medryckande och dynamisk än förra plattan.

Hur i helvete blir man så bra på gitarr som du är. Har du inte gjort något annat än att öva gitarr i ditt liv?
-Hehe, jo men jag har som du förstår tillbringat mycket tid med den. Jag hade från början inget intresse av gitarr från utan det började en sommar när jag var en uttråkad tonåring. Jag hittade en gammal gitarr och började spela. Jag hade inga tankar på att komma dit där jag är i dag, utan jag ville bara lära mig enkla poplåtar. Men man utvecklades och testade mer och mer avancerade låtar och provade olika riff och blev mer och mer avancerad och började göra om riff som ex Steve Vai hade till egna versioner för att tänja på gränserna. Herman berättar entusiastiskt medens det är ett jäkla tjatter i bakgrunden.

Vad kör du på för gura?
- Ibanez, min egen signaturmodell. Jag älskar den, konstigt vore annars skrattar han. Fast min favorit pryl är mina effekter som jag styr med händerna. Det är fantastiskt, jag bara viftar med handen så får jag ex dist eller ett reverb. Systemet heter ”Hot Hand” och är verkligen något du måste kolla in.

När man lyssnar på din teknik så låter det som du har bred inspirationskälla?
- Ja, det stämmer. I början när jag började lira så lyssnade jag på klassikerna Steve Vai och Satriani. Men med tiden så var jag tvungen att hitta nya källor för jag tröttnade på dem och började lyssna på klassisk-gitarr och till och med flamenco. Jag söker hela tiden nya vägar i musiken där gitarr förekommer. Det tror jag också påverkat nya plattans dynamik då mitt gitarrspel är mer varierande.

Det måste varit hedrande att får vara slutboss i Guitar Hero?
- Ja och Nej
- Jasså vilket av det?
- Ja, självklart var det hedrande att få vara med där. Vi fick massor med nya fans men det var också ett problem. Några av våra mest inbitna fans hatade det. De tyckte vi blev för kommersiella och menade att till och med deras småsyrror visste vilka vi var. Det var inte roligt att lyssna på oss längre när alla visste vilka vi var.
- Vad tycker du om det?
– Bull shit!, det är ju inte så att vi var det enda bandet som var med i den serien. Utan nästan alla stora metall och punkband är med i Guitar Hero och ingen verkar gnälla på dem. Men på oss ska det gnällas. Totalt värdelös diskussion!. Våra låtar blir inte sämre bara för att vi råkar vara med. Jag skulle inte kunna se ett Guitar Hero utan oss. Vår musik är väll mer gitarrbaserad än någon av de andra som är med i spelet och kanske därför vi är den största utmaningen. Herman är lite störd över den skit han tycker Dragonforce har fått på grund av deras medverkan men är fortfarande lugn och trevlig när han förklarar.

Jag byter ämne och frågar vad Dragonforce ska göra här näst?
- Vi ska ut på en världsturné, och spela i så många länder vi kan och hinner. I höst kommer vi till Sverige då får du komma och se oss. Kom ihåg tiden bara skrattar han,

Text L G

Jenny blev hans räddande ängel. Jenny spred ljus i mörkret och hon var den han älskade i världen. När mörkret åter igen knackade på Jackies axel menade det dock allvar. I The Darkness-universumet är mörkret nämligen inte bara brist på ljus. Det är ett monster. En diabolisk kraft som valde Jackie på hans 21-årsdag och gav honom oerhörda styrkor. Makt. Men det kom med ett högt pris. I och med mörkrets inträde i Jackies liv, så släktes ljuset. Jenny mördades av fienderna som ingick i dealen.

När The Darkness II tar vid sitter Jackie högst upp på maffiatronen. Från en flådig toppvåning i New York sköts affärerna tillsammans med hans närmaste underhuggare Vinnie och Jimmy. Digital Extremes har tagit fasta på det som gjorde den av svenska Starbreeze utvecklade föregångaren unikt: berättandet. I spelindustrin växer storyfokuserade förstapersonsskjutare nämligen inte på träd. Man har själva beskrivit upplevelsen som ett “actiondrama”. Ett tecken på att de lyckats är att jag tog mig igenom spelet under en och samma sittning. Jag kunde inte slita mig.
Att dra liknelsen till en bra serietidning är tacksamt. Dels tack vare berättandet, som besvärjer mig till att vända blad på blad med sitt perspektivbollande och fokuset på inte bara den externa, utan även interna, kamp som Jackie måste utkämpa. Ena stunden dekapiterar jag en hel fiendemobb i en mörk gränd. I den andra tror jag mig spela huvudrollen i filmen Gökboet.

Darklings är små mörkervarelser som hjälper Jackie att utföra dessa illdåd. I föregångaren var Darklings ett sorts “slit-och-släng”-verktyg som kom i plural. I The Darkness II har man valt att koncentrera sig på en, enda Darkling och att involvera denna i storyn mer. Den eggar på, pissar och fjärtar så det blir gröna stinkmoln. Dessutom har den ett slitet Union Jack-linne på överkroppen och en flådd katt som huvudbonad. Bedårande!

Det dröjer inte länge förrän man öppnar upp mer och mer av Jackies register av mörkerkrafter. Det finns ett antal förgreningar med olika nivåer att beta sig igenom. En av de första jag låser upp är förmågan att kunna plocka upp tidigare nämnda Darkling (som kryper ihop i fosterställning och gnäller lite missnöjt) och använda den som kastvapen mot fiender. Vissa objekt i miljöerna kan också plockas upp. En bildörr blir plötsligt en sköld, ett järnrör ett spjut och en industrifläkt en jättelik kaststjärna.

Allt detta resulterar i strider som är kraftigt förbättrade sedan föregångaren. Det finns ett otroligt skönt flyt i vad som Digital Extremes kallar för “quad wielding”, Jackies förmåga att simultant kunna hantera både dubbla skjutvapen och två tentakelmonster. Tentaklerna kontrolleras med bumperknapparna tillsammans med ena styrspaken, med vilken spelaren kan välja att “piska” tentaklerna antingen horisontellt eller vertikalt, beroende på hur man vill slajsa upp sina fiender.

Minderåriga eller lättanstötliga gör sig alltså icke besvär då avslitna lemmar och forsande blod kombineras med luggslitna miljöer som nedgångna bordeller och kyrkogårdar. The Darkness-universumet är mörkt, våldsamt, vuxet och domineras av hedonistiska avskum med skev moral.
Det finns dock en hake: mörker gillar inte ljus. Ljusa områden bör därför undvikas då det lämnar Jackie exponerad, kraftlös och sårbar. Något som spelets fiender inte är sena med att utnyttja genom att komma beväpnade med spotlights och ljusgranater. Upplägget är lika unikt som det låter. Historieberättandet, den tungt stiliserade grafiken och Jackies superkrafter är den oheliga treenigheten i The Darkness II.

Men det är inte utan att det finns saker att anmärka på. Jag tycker att man kunde gjort något mer spännande av miljöerna. Visst är de supersnygga och väldesignade i all sin serietidningspastisch, men aldrig särskilt banbrytande i upplägg. När Digital Extremes ändå vågar låta sin berättelse varva ned i tempo emellanåt, kunde man lika gärna även implementerat några smarta pussel, lite djupare interaktivitet med karaktärerna och större valfrihet i utforskningen av nivåerna.

Den största invändningen är ändå att Jackies våldsresa nådde sin vägs ände aningen abrupt. 6-7 timmar är i kortaste laget. Lyckligtvis låser man upp “New Game +” efter första genomspelningen, vilket tillåter en att spela en ny omgång med alla upplåsta krafter tillgängliga redan från början. För att inte nämna Vendettas-läget, som är en separat kampanj för upp till fyra spelare sett från Jackies underhuggares perspektiv. Fränt nog är denna co-op-kampanj, som även kan spelas solo, ovanligt snyggt anknuten till huvudstoryn.
Här kan man välja att spela som en av fyra mer eller mindre galna karaktärer. Var och en har en särskild anknytning till spelvärlden, sin egen bakgrundshistoria och unika mörkerförmågor. Vi har till exempel en semi-psykotisk japan med ett katanasvärd som måste dräpa minst en “ogudaktig själ” om dagen för att hans eget liv inte ska förkortas med ett år för varje missad dag. Tanken är att Vendettas-läget ska ses som ett lättsammare komplement till huvudstoryns fokus på att vara ett “actiondrama”. Något man alltså lyckas bra med.
Så, vad väntar du på? Jackie är inte längre rädd för mörkret. Det borde inte du heller vara. Låt det omfamna dig.

De nya versionerna har gjort de gamla spelen riktigt krispiga och att spela dem igen gjorde mig inget alls, för de kändes som något nytt fast man gjort det tidigare, allt är så mycket mer piffat både i animationer och grafik.

För mig som älskar serien så är det inget att tveka på, tre toppspel till priset av ett är en fantastisk deal ett måste för dig som inte spelat Metal Gear men även för dig som är ett fan, för spelupplevelse är så mycket bättre.

Jag låter mig friska upp ert minne lite om ni glömt bort om hur de tidigare Metal Gear titlarna var.

Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty är en extra allt version av Metal Gears-grundkoncept med låsta kameravinklar och metroidvania-inspirerad backtracking, som får dig att gång på gång upptäcka spelets banor på nya sätt. Historien behandlar, för spelmediet, ovanliga teman i form av informationskrig, åsiktsförädling och barnsoldater. Sons of Liberty är på många sätt ett otroligt spel men sett till resten av samlingen är det också spelet som åldrats överlägset sämst med både grafik och spelsystem som stundom går på kryckor.

Metal Gear Solid 3: Snake Eater är spelmässigt en betydligt mer hårdkokt upplevelse än de andra delarna i serien. Spelet kräver mer av spelaren, i form av tusen olika saker att hålla reda och som sträcker sig mellan allt från valet av kamouflage och utrustning, till att planera smygstrategi och hålla koll på Snakes hungriga mage. Samtidigt är profilen för spelet ursprungshistorien för hela Metal Gear-sagan, vilket märkligt nog gör det till ett perfekt första-spel för folk som är relativt obekanta med serien.

Metal Gear Solid: Peace Walker. Ett spel där Kojima och gänget tagit hela Metal Gears spelsystem, till en helt ny nivå av strömlinjeformad spelbarhet. Det märks tydligt att spelet egentligen är skräddarsytt för PSP-formatet med sina små praliner till banor, men det är inget som stör i sig. Tvärtom är det väldigt härligt att kunna få spela det för första gången med en riktig handkontroll och ett ordentligt onlinestöd, som inte kräver att alla dina vänner äger varsin PSP. Har du inte spelat det tidigare så är Peace Walker allena mer än tillräckligt för att du ska betala fullpris för hela samlingen.
De gånger som spelen faktiskt haltar är i det stundtals bökiga och nästan alltid överarbetade manuset, som gör att både mellansekvenser och andra dialogscener gärna klockar in över halvtimman. Ibland blir historien motsägelsefullt nog lite småtrist att hänga med i, hur engagerad du än är i händelserna och karaktärerna. Allt är stundtals så övertydligt och utdraget att du önskar att någon bara kunde komma in med en ordentlig mopp för att röja upp bland Hideo Kojimas verbala diarré. Samtidigt är detta ett relativt lågt pris att betala med tanke på att Metal Gears ambitiösa berättande saknar helt motstycke inom spelmediet.