Jenny blev hans räddande ängel. Jenny spred ljus i mörkret och hon var den han älskade i världen. När mörkret åter igen knackade på Jackies axel menade det dock allvar. I The Darkness-universumet är mörkret nämligen inte bara brist på ljus. Det är ett monster. En diabolisk kraft som valde Jackie på hans 21-årsdag och gav honom oerhörda styrkor. Makt. Men det kom med ett högt pris. I och med mörkrets inträde i Jackies liv, så släktes ljuset. Jenny mördades av fienderna som ingick i dealen.

När The Darkness II tar vid sitter Jackie högst upp på maffiatronen. Från en flådig toppvåning i New York sköts affärerna tillsammans med hans närmaste underhuggare Vinnie och Jimmy. Digital Extremes har tagit fasta på det som gjorde den av svenska Starbreeze utvecklade föregångaren unikt: berättandet. I spelindustrin växer storyfokuserade förstapersonsskjutare nämligen inte på träd. Man har själva beskrivit upplevelsen som ett “actiondrama”. Ett tecken på att de lyckats är att jag tog mig igenom spelet under en och samma sittning. Jag kunde inte slita mig.
Att dra liknelsen till en bra serietidning är tacksamt. Dels tack vare berättandet, som besvärjer mig till att vända blad på blad med sitt perspektivbollande och fokuset på inte bara den externa, utan även interna, kamp som Jackie måste utkämpa. Ena stunden dekapiterar jag en hel fiendemobb i en mörk gränd. I den andra tror jag mig spela huvudrollen i filmen Gökboet.

Darklings är små mörkervarelser som hjälper Jackie att utföra dessa illdåd. I föregångaren var Darklings ett sorts “slit-och-släng”-verktyg som kom i plural. I The Darkness II har man valt att koncentrera sig på en, enda Darkling och att involvera denna i storyn mer. Den eggar på, pissar och fjärtar så det blir gröna stinkmoln. Dessutom har den ett slitet Union Jack-linne på överkroppen och en flådd katt som huvudbonad. Bedårande!

Det dröjer inte länge förrän man öppnar upp mer och mer av Jackies register av mörkerkrafter. Det finns ett antal förgreningar med olika nivåer att beta sig igenom. En av de första jag låser upp är förmågan att kunna plocka upp tidigare nämnda Darkling (som kryper ihop i fosterställning och gnäller lite missnöjt) och använda den som kastvapen mot fiender. Vissa objekt i miljöerna kan också plockas upp. En bildörr blir plötsligt en sköld, ett järnrör ett spjut och en industrifläkt en jättelik kaststjärna.

Allt detta resulterar i strider som är kraftigt förbättrade sedan föregångaren. Det finns ett otroligt skönt flyt i vad som Digital Extremes kallar för “quad wielding”, Jackies förmåga att simultant kunna hantera både dubbla skjutvapen och två tentakelmonster. Tentaklerna kontrolleras med bumperknapparna tillsammans med ena styrspaken, med vilken spelaren kan välja att “piska” tentaklerna antingen horisontellt eller vertikalt, beroende på hur man vill slajsa upp sina fiender.

Minderåriga eller lättanstötliga gör sig alltså icke besvär då avslitna lemmar och forsande blod kombineras med luggslitna miljöer som nedgångna bordeller och kyrkogårdar. The Darkness-universumet är mörkt, våldsamt, vuxet och domineras av hedonistiska avskum med skev moral.
Det finns dock en hake: mörker gillar inte ljus. Ljusa områden bör därför undvikas då det lämnar Jackie exponerad, kraftlös och sårbar. Något som spelets fiender inte är sena med att utnyttja genom att komma beväpnade med spotlights och ljusgranater. Upplägget är lika unikt som det låter. Historieberättandet, den tungt stiliserade grafiken och Jackies superkrafter är den oheliga treenigheten i The Darkness II.

Men det är inte utan att det finns saker att anmärka på. Jag tycker att man kunde gjort något mer spännande av miljöerna. Visst är de supersnygga och väldesignade i all sin serietidningspastisch, men aldrig särskilt banbrytande i upplägg. När Digital Extremes ändå vågar låta sin berättelse varva ned i tempo emellanåt, kunde man lika gärna även implementerat några smarta pussel, lite djupare interaktivitet med karaktärerna och större valfrihet i utforskningen av nivåerna.

Den största invändningen är ändå att Jackies våldsresa nådde sin vägs ände aningen abrupt. 6-7 timmar är i kortaste laget. Lyckligtvis låser man upp “New Game +” efter första genomspelningen, vilket tillåter en att spela en ny omgång med alla upplåsta krafter tillgängliga redan från början. För att inte nämna Vendettas-läget, som är en separat kampanj för upp till fyra spelare sett från Jackies underhuggares perspektiv. Fränt nog är denna co-op-kampanj, som även kan spelas solo, ovanligt snyggt anknuten till huvudstoryn.
Här kan man välja att spela som en av fyra mer eller mindre galna karaktärer. Var och en har en särskild anknytning till spelvärlden, sin egen bakgrundshistoria och unika mörkerförmågor. Vi har till exempel en semi-psykotisk japan med ett katanasvärd som måste dräpa minst en “ogudaktig själ” om dagen för att hans eget liv inte ska förkortas med ett år för varje missad dag. Tanken är att Vendettas-läget ska ses som ett lättsammare komplement till huvudstoryns fokus på att vara ett “actiondrama”. Något man alltså lyckas bra med.
Så, vad väntar du på? Jackie är inte längre rädd för mörkret. Det borde inte du heller vara. Låt det omfamna dig.

De nya versionerna har gjort de gamla spelen riktigt krispiga och att spela dem igen gjorde mig inget alls, för de kändes som något nytt fast man gjort det tidigare, allt är så mycket mer piffat både i animationer och grafik.

För mig som älskar serien så är det inget att tveka på, tre toppspel till priset av ett är en fantastisk deal ett måste för dig som inte spelat Metal Gear men även för dig som är ett fan, för spelupplevelse är så mycket bättre.

Jag låter mig friska upp ert minne lite om ni glömt bort om hur de tidigare Metal Gear titlarna var.

Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty är en extra allt version av Metal Gears-grundkoncept med låsta kameravinklar och metroidvania-inspirerad backtracking, som får dig att gång på gång upptäcka spelets banor på nya sätt. Historien behandlar, för spelmediet, ovanliga teman i form av informationskrig, åsiktsförädling och barnsoldater. Sons of Liberty är på många sätt ett otroligt spel men sett till resten av samlingen är det också spelet som åldrats överlägset sämst med både grafik och spelsystem som stundom går på kryckor.

Metal Gear Solid 3: Snake Eater är spelmässigt en betydligt mer hårdkokt upplevelse än de andra delarna i serien. Spelet kräver mer av spelaren, i form av tusen olika saker att hålla reda och som sträcker sig mellan allt från valet av kamouflage och utrustning, till att planera smygstrategi och hålla koll på Snakes hungriga mage. Samtidigt är profilen för spelet ursprungshistorien för hela Metal Gear-sagan, vilket märkligt nog gör det till ett perfekt första-spel för folk som är relativt obekanta med serien.

Metal Gear Solid: Peace Walker. Ett spel där Kojima och gänget tagit hela Metal Gears spelsystem, till en helt ny nivå av strömlinjeformad spelbarhet. Det märks tydligt att spelet egentligen är skräddarsytt för PSP-formatet med sina små praliner till banor, men det är inget som stör i sig. Tvärtom är det väldigt härligt att kunna få spela det för första gången med en riktig handkontroll och ett ordentligt onlinestöd, som inte kräver att alla dina vänner äger varsin PSP. Har du inte spelat det tidigare så är Peace Walker allena mer än tillräckligt för att du ska betala fullpris för hela samlingen.
De gånger som spelen faktiskt haltar är i det stundtals bökiga och nästan alltid överarbetade manuset, som gör att både mellansekvenser och andra dialogscener gärna klockar in över halvtimman. Ibland blir historien motsägelsefullt nog lite småtrist att hänga med i, hur engagerad du än är i händelserna och karaktärerna. Allt är stundtals så övertydligt och utdraget att du önskar att någon bara kunde komma in med en ordentlig mopp för att röja upp bland Hideo Kojimas verbala diarré. Samtidigt är detta ett relativt lågt pris att betala med tanke på att Metal Gears ambitiösa berättande saknar helt motstycke inom spelmediet.

Då har vindarna

Du är Bryce som för 500 år sedan dömdes till evigt liv och nu själv ska jaga demoner i brist på annat. Till din hjälp har du din kropp som du kan plocka ned som en byggsats och bara bli ett huvud som rullar omkring. Det är praktiskt då du ska lösa de olika puzzlen som du stöter på. Förutom din kropp har du ett gäng vapen och något som liknar ett svärd.

Med detta springer du omkring och slår ihjäl demoner och drar torra skämt och löser halv kluriga puzzel. Men trotts att detta kunde varit ett bra spel med roliga små idéer så känns det så meningslöst. Jag förstår inte grejen med att man ska behöva plocka isär kroppen, är det inte enklare att bara vara ett rullande huvud igenom hela spelet typ som i ”Wizz Ball” till C=64. Det känns som man missat hela grejen med trevligt äventyr och meningsfulla attribut. Att slå ihjäl monster och låta kulorna vina luften gillar nog de flesta. Men det är även lika lätt att bli uttråkad om man känner att storyn inte håller och allt skjutande blir totalt poänglöst manglande, för det är precis så det är i Never Dead, djupt besviken.

Finns till Xbox, Ps 3

Varför vill man åka biltåg till alpernas Hopfgarten, är det inte enklare att ta flyget till München eller Salzburg och sedan buss därifrån? – Jo, det är det men man kan inte ta med sig bilen. Och då tänker du varför vill man det? – Låt oss säga att du och 4 vänner vill till alperna med skidor och packning. Det blir väldigt dyrt att ta med det på flyget om man räknar med transporter och resa. Därför är biltåget med DB Autozug ett bra alternativ om man inte vill köra de ca 400 milen tur och retur mellan Stockholm och Hopfgarten. Saken är ganska enkel, du rullar på bilen i Hamburg på kvällen, tar plats i sovhytten och vaknar sedan upp tidig morgon i ett spirande alperna.

Tåget stannar i Innsbruck ca en timmas bilfärd från Hopfgarten. Vägen är bra och absolut inte någon knixig alpväg. Dock är det stugbytardag fredag och lördag vilket gör att trafiken kan vara tätare dessa dagar men inget direkt problem.

Hopfgarten är en pittoresk alpby med nästan femtusen invånare och ligger drygt två mil från Kitzbühel och ca 10 minuter från Wörgl med bil. Skidområdet runt Hopfgarten är mångsidigt och har gott om blåa pister och barnbackar. På lika vis finns det bra svarta pister, skogsåkning och fina rännor för den som gillar offpist. Från 250€ får du som vuxen en vecka av nästan 280km pister och 91 olika lifter. Högsta toppen är 1829m, men låt dig inte luras av det är korta åk, det är det absolut inte utan pisterna är långa trotts att berget inte är särskilt högt.

Äta och Bo

Äta i backen är ganska billigt, från 3,5€ får du en rejäl portion Gulasch väljer du ex Schnitzel kostar det ca 7€. En två-rätters i byn kostar mellan 15€ – 20€ och en öl från ca 2 €, självklart finns det både dyrare och billigare alternativ men detta är ungefär vad det kostar för den som inte vill lyxa till det för mycket.
Du kan hyra enklare rum med gemensam dusch för 17€ natten, väljer man hotell med dusch p rummet finns det rum från 25€ och uppåt beroende på läge och lyx.

Att göra om man inte åker skidor.

Vill man inte åka skidor så är det ganska lite utbud i Hopfgarten, man måste ta sig till de större byarna runt om i närområdet för att hitta aktiviteter. Wörgl som ligger ca 10 minuter från Hopfgarten finns ”Wave, Water Park” med sin rutschbana med dubbel loop. Badhuset har över 20 olika bastuvarianter, saltbadspool och två större pooler för barn och motionär. Wörgl inbjuder också till viss shopping, längs huvudgatorna finns både trädgårdstomtar, tyrolerhattar och skidkläder.

Nattliv

Silver Bullet och Ambient är två barer där det är fest fredag och lördag i övrigt är det tunt nattliv i Hopfgarten. Ta i stället taxi, buss eller bilen till Wörgl där det är fest sju dagar i veckan och ett långt mycket bättre utbud på både barer och nattliv.

Att tänka på

Hopfgarten är inte lika snösäkert som ex Chamonix därför bör man kolla av snödjup och väder innan man åker. Jag hade tur när jag var där med konstant snöfall i tredagar det gjorde både pister och off pister helt fantastiska. Men det kunde lika gärna varit snöfattigt, så ta inte snö förgivet.

DB AutoZug´s priser varierar mycket beroende på hur du bokar, vilken tid du bokar och vad du bokar. Kolla därför av de olika alternativen noga innan du bokar, de har även sista minuten och tågen är sällan fulla, med lite tur kan du tjäna tusenlappar på att ha is i magen.

Att betala med kort är inte helt lätt, de tar inte Visa eller MasterCard utan kontanter är det som gäller i butiker, barer, restauranger och vid taxiresor. Vissa växlingsbanker tar inte heller dessa kort, men du kan plocka ut pengar i bankomaterna som finns lite överallt.

Foto:Leon Grimaldi

Länkar:

Autozug:http://www.dbautozug.de/site/dbautozug/se/start.html

 Snö info: http://www.skiinfo.se/fakta/hopfgarten-skiwelt-EATXHOPFGARTEN-103-sv.jhtml

Webcam: http://se.snow-forecast.com/resorts/Hopfgarten/webcams/latest

Badhuset i Wörgl: http://www.hohe-salve.com/en/the-largest-water-world-in-woergl.html

Jag fick det här

Till en början så vill jag påstå att jag är ganska vältränad och än mer vältränad än genomsnittet i tv-spelsvärlden som bokstavligen doftar jolt cola och chips. Med en vilopuls på 36 (innan jul) så vill jag nog mena att jag är i hyffsad form, dessutom tävlat i kampsport sedan liten grabb. Nåväl, nog om min hälsa..till spelet.

Det jag försökte säga med det som ni förmodligen kallar skryt är att jag inte hade några större förväntningar på ännu ett motionsspel. Då Wii fått mig att tappa respekten helt för det med sina dåliga försök till motion, med sian rent ut sagt tråkiga och fula spel.

Laddar upp mina move kontroller tankar in spelet, till min glädje ser jag att det finns en gäng roliga övningar för hela kroppen närmare 25 stycken, men framför allt boxningsövningar som jag är bra på.

Nu är det så att jag är ganska snabb i nävarna varken Wii eller Xbox har hängt med i mina slag, dessutom blanda det med kroppsrörelser har fungerat pinsamt dåligt. Men jag är mäkta förvånad när jag slungar i väg upper, krok, krok samtidigt som jag slidar duckande vänster för att skydda mig från kontringen och sätta min fjärde krok mot huvudet. Kontrollen svarar upp med god precision och övningar känns som på riktigt. Jag gillar det här och jag kör så svetten sprutar trotts att min förkylningen inte släppt, det är roligt, varje gren är en utmaning som jag inte kan tacka nej till. Och framför allt knäcka mitt personbästa är kanske den största moroten. Grafiken är inte SUUUPER SNYGG men helt klart snyggt så det räcker.

Även andra övningar för axlar, ben, mage är hur bra som helst. Det finns färdiga program för olika typer av träning från axlar till core, smala ben till strandkropp. Du kan därför kasta din pinsamma träningscykel, klippa gymkortet Move Fitness är det som gäller. Personligen kommer jag kombinera spelet med en löprunda, mina hantlar så har jag ett komplett gym. Bästa motionsspelet jag har spelat igenom tiderna, knäcker alla andra tidigare alternativ med hästlängder.

Du kan gå online och träna med andra över nätet. Jag har inte gjort det, har inte känts helt nödvändigt då jag har fullt upp med att knäcka mina egna rekord.

Till sommaren syns jag på stranden och du i vassen om du inte har Move Fitness dvs.

text Leon Grimaldi

Breaking news: Vybz Kartel escapes from jail, is now Jamaica’s most wanted man

Vybz Kartel has allegedly staged one of the most audacious prison breaks in Jamaica history, and is now one of the Caribbean island’s most wanted criminals. The dancehall star was held at Horizon Adult Remand Centre on Spanish Town Road for several charges of murder and ganja possession.

According to dancehall magazine HypeLife At 1am this morning local time, Vybz and seven others held up his guards with guns smuggled into jail. One guard died of a heart attack, and 12 were injured, with the gang escaping with car keys and uniforms of their jailors, using a maintenance truck to break out of the prison yard.

Vybz, real name Adidja Palmer has been in custody since October 1 faces charges of murder, conspiracy to commit murder, and illegal possession of firearm arising from the death of Barrington Burton, a St Catherine businessman/promoter and the killing of Clive “Lizard” Williams in Havendale, St. Andrew this past August. He has also collaborated with Jay-Z, Rihanna, Missy Elliot, M.I.A, Pharrell, Lil Wayne and Eminem, may bleach his skin and was planning on launching a shoe line.

Adidja Palmer is currently at large, and the Jamaican force commissioner, who heads the Criminal Investigations Branch has placed him at the top of the most wanted list. Anyone with any knowledge of his whereabouts is encouraged to contact detectives at the Spanish Town Police Station, Kingfish at 811, Crime Stop at 311 or Police Control at 119.

Hate Gallery plattan låg

Hate Gallery var inte alls vad jag trodde det skulle vara, omslaget är lattefärgat med en fotolins i förgrunden och bakgrunden är det skog. ”Viva La Resistance” är plattan signerad. Nu efteråt borde jag fattat vad skivan handlade om men innan trodde jag att det var typ folk-indie.

Det var Post Rock och väldigt samhällsåterspeglade och mer eller mindre hat mot utvecklingen som sker i vårt samhälle. Jag inser rätt fort att de som ligger bakom skivan har tänkt till. Det är inte bara pubertalt hat utan ranson, det finns en tanke bakom mer än att skrika hata och allt är bara skit.

I samma stund som jag lyssnat på plattan fick jag en intervjuförfrågan. Janne Jarvis bandets frontfigur eller det är egentligen han som är hela bandet i vart fall om man kollar medverkande. Det var två saker i den här storyn som gjorde mig fundersam, dels att han heter Janne vilket var förvirrande då jag trodde han var svensk och jag inledningsvis pratade svenska med honom, och han fattade naturligtvis inte ett skit, för han är inte svensk.. Dels för att bandet bara är en person. Jag lät Janne förklara.
-Först var vi ett helt band, med tiden blev det bara jag kvar, så jag är bandet.
Så bandet är ett soloprojekt?
- Nej jag vill inte se det så, utan vi var ett band men folk pallade inte att lägga ned hela sin tid på musiken och struntade i det. Jag valde att dra Hate Gallery vidare.
Och ditt namn?
- Ett helt vanligt brittiskt namn skrattar han. Min mamma är från Finland och därför heter jag Janne. Jag har växt upp i och kring London men numera bor jag i Sverige. Jag valde att stanna kvar efter jag spelat på De Baser för två år sedan. Jag älskade Stockholm så mycket. Säger han och skrattar.

Vad handlar Hate Gallery om?
- Hate Gallery är inte något konceptband som ex Yes, utan varje låt har sin egen story.
Okey förlåt om jag var otydlig, det känns som det är rätt mycket samhällskritik på plattan vad handlar det om?
- Ah, du menar så. Jo jag tycker det är viktigt att ge en heads up om utvecklingen i samhället. Där den lilla människan inte är värd något alls. Vi omges av kameror, alla ska vara med i Facebook och folk verkar tappa kontrollen över verkligheten och hur saker ser ut och framför allt tappar sig själva i all smet. Men man kan kallt säga att plattan handlar om liv och död och allt där i mellan.

Propagerar Hate Gallery för vänster eller anarkistiska åsikter?
- Inget av det. Alltså politik i dag är bara ett ord för att kalla något demokrati. Jag tror inte mycket på de politiska partierna över huvud taget. Men Hate Gallery är nog mer vänster än höger men jag vill inte kategorisera oss i några politiska fack.

Plattan beskriv som experimentell av skivbolaget, vad är det ni syftar på då?
- Äh, det där är bara en tolkning, men det är ju en twist i soundet om du lyssnar. Lite 80-tals syntar och ljud som bubblar i bakgrunden. Det låter inte som en vanlig rockplatta om du förstår hur jag menar.

Nu frågar han mig vad jag lyssnar på för musik..? Innan han hade hört mitt svar säger han – har du hört Solitude sjukt bra, Killing Joke (gammalt post punkband startade redan 1979) är fantastiska! och börjar räkna upp en rad plattor som han gillar. Vad gillar du Finsk rock?, avbryter jag honom? Jag vet inte, Finland är så konstigt och motsägelsefullt när det kommer till rock. De har ju inget sound liksom, svårt att ta på i vart fall.
– Vet du vad!?, säger han mitt i sin egen mening? Eh nej? Väldens bästa band är Black Sabbath! Jag älskar det bandet men tycker nog att de ska sluta turnera..Ozzy är slut.
- Jag gjorde en intervju med Dio två månader innan han dog, flikar jag in
- Wow I loved that guy..I mean his voice was fantastic…det var han och Freddy Mercury som var rocken bästa röster. Dio var alltid så ödmjuk, jag träffade honom flera gånger igenom hans gitarrist som jag känner, och han kom alltid ihåg mig. Jag saknar verkligen James Dio.

Sedan snackar vi politik jag ger några tips om Project Camelot (kolla youtube) där man ifråga sätter världens ledare och vilka som bestämmer över dem, och vilken roll de i så fall har, modersfigur eller bara en väldoftande representant för något större som vi inte kan ta på. Han gillar hela diskussionen men vi tvingas sluta efter 54 minuter då en annan journalist försöker ringa honom.

Text Leon Grimaldi

Inledningsvis vill jag

Förvirrande nog så är det inte Assassins Creed 4:a som vissa medier vill påstå. Utan förra Assassins Creed var ju en 3,5 vilket i sig kändes hyfsat ologiskt men mer än vägvisning om vad som komma skulle.

Introt intar min 64” tv och bokstavligen knullar med mina ögon (ursäkta betongspråket men jag kan inte använda tyngre ord för att beskriva min extas!), det är fantastiskt snyggt att det kunde likväl tillhöra vilken storfilm som helst. Assassins Creed tog tillbörjan mig med storm även denna gång.

Vi har rört oss framåt i tiden till år 1511 och Ezio befinner sig Konstantinopel det som vi idag kallar Istanbul. Ezio har blivit gammal och grå och klädd i ganska trista outfit (gillar fortfarande hans första kostym bäst) trots sin ålder rör han sig som en lokatt över hustaken. Har man spelat AC tidigare känner man direkt igen styrningen och grundfunktionerna. Grundutrustningen har man utökat med en klätterhake för att lättare kunna haka fast sig i fasaderna.

Precis som i den tidigare versionen kan du leja lönnmördare ur ditt brödraskap. Du kan även här köpa dig bostäder, butiker etc som vi också känner igen. En rolig nyhet är att du kan tillverka egna bomber som du kan fylla med överraskningar som ex splitter, rök eller gas.

I uppdragsdelen så pendlar du mellan Konstatinopels två stadsdelar med vatten som utgör en gräns. Ena sidan är den kristna och den andra muslimska. Assassinerna som Eizo företräder är som bekant muslimer och dåtidens Al Quaida vars uppdrag var att slå ut den kristnakyrkan och korsriddarna. Korsriddarnas uppgift var att sätta allt under kristendom och försöker vid flera tillfällen att invadera den muslimska delen av Konstantinopel. Då är det din självklara uppgift att försvara den muslimska marken och alla inkräktare. AC förvandlas då till ett strategiskt spel vilket är helt nytt i serien. Du intar rollen som stridsledare och skall strategiskt placera ut dina trupper och barrikader för att förhindra invasionen av korsriddare.

Blodet sprutar i kaskader när Eizo snyggt svingar sitt svärd igenom motståndarens huvud eller bröst som avslut på en blodig fight. Motståndarna är inte särskilt svåra att besegra en och en men de kommer i stort sett alltid i grupp och då är det inte helt självklart att man vinner fighten. Scenerna är i vanlig AC ordning riktigt bra. Du kan stjäla motståndarnas vapen då de anfaller och sedan helt enkelt slå ihjäl dem med sitt eget tillhygge. Nytt är att du kan lura soldaterna att slå ihjäl varandra. Det är faktiskt riktigt kul, och fighterna får oanade slut.

Det är fullproppat med sidouppdrag även i denna upplaga som lever sitt eget liv. Det gör att du i timmar kan strunta i huvuduppdraget och i stället jaga nycklar, befria fångar och hitta skatter. Det blir lite som ett GTA fanns i riddarmiljö och utan fordon. Det enda fordon jag hittills har stött på är häst och vagn som var en del i en sekvens. Som jag inledningsvis skrev så har jag inte spelat klart spelet, så jag vet inte hur framtiden ser ut på den fronten. Men hittills sprudlar inte Konstantinopel av hästar utan man får helt enkelt nöja sig med färjeturerna mellan stadsdelarna.

Jag har alltid haft svårt för styrningen i AC. Den är frustrerande i synnerhet då man stressat försöker vinna tävlingar som går ut på att studsa mellan hustak. Eizo kan fastna i fasader, små jucka mot någon kant eller likt en studsboll hoppa helt åt skogen. Jag fattar inte varför man inte gjort styrningen lite intelligentare efter alla dessa år av utveckling. Visst ska det finnas någon utmaning i spelet, men om utmaningen ligger i att få Eizo sluta jucka mot en palm och i stället ta rygg på sin motståndare så känns det som man kanske riktat utmaningen åt fel håll.

2011 är äventyrsspelens år kan man enkelt konstatera, året har laddats av topp titlar och kompletta äventyr ex Uncharted 3, Rage. Skyrim för att nämna några. Men trotts att alla de stora titlarna i genren har levererat vad man kan förvänta sig så står nog Asassins Creed Revelations som det mest välgjorda och genomtänkta spelet i genren. Det enda som kan tråka ut mig är Ezios förmåga att fastna eller studsa i väg utom kontroll. Det har blivit många skrik i soffan, och det är inte helt lätt att komma överens med kontrollen. Men ska man väga in det i hela upplevelsen så känns det som ett ganska litet problem i helheten då Assassins Creed förmodligen blir årets äventyrsspel. Skulle bli mycket förvånad annars.

Så vad är nytt med Uncharted 3, inte så mycket som man skulle kunna tro med undantag för några små grafiska finslipningar och mjukare animationer, som sig bör efter 2 års utveckling. Någon vill påstå att det är lite svårare att döda motståndarna, jag tycker inte det utan det är i stort sett samma svårighet.

Äventyret är lika fängslande som i tvåan men framför allt slår den första Uncharted med hästlängder. Ett väl målat och varierande äventyr med många finesser. Lite skjutandes, puzzel lösning och avancerad klättring. Miljöerna är varierande från stadsmiljö, båtar, flygplatser till öken där också uppdraget tar sitt slut.

Men några moment känns som utvecklarna skulle behövt slipa lite extra på. Flera gånger är jag nära att slänga ut kontrollen igenom fönstret (ursäkta mitt italienska temperament) för att vinkeln är för dålig så man missar sitt mål och dör. Lätt frustrerande!!

Dessutom buggade grafiken ur vid ett tillfälle. Då drogs jag upp igenom golvet och fastnade med halva kroppen ovanför jord medens den andra stannade kvar under jord. Känns som att sådant inte får hända ett högklassigt spel.

Jag saknar alla fordon som fanns i ettan, de fanns inte med i 2an och man har inte lagt till dem i 3:an heller. Man får vid ett tillfälle snällt nöja sig med att rida häst, vilket är kul i sig. Fast jag hade hellre kört en tank eller motorcykel med kulspruta men det kanske man kan hoppas på i efterföljaren som det är mycket trolig att det blir.

Men trots de små fadäserna av tillfälliga vinkelbrister och saknaden av fordon så håller spelet hög klass och spelglädjen är i toppklass. Även om man stundtals ställs för kniviga utmaningar så kör man aldrig fast utan man tar sig igenom det mesta med lite trixandes och tålamod.

Jag törs inte i skrivande stund påstå att detta är årets äventyrs spel för jag vet vad som väntar bakom dörren. Men jag törs påstå att detta är helt klart ett av 2011 topp fem spel i genren.

Text: Leon Grimaldi