Record height and distance! Motorcycle flies 95 m high over distance of 85 m Australian stunt Motocrosser Robbie Maddison not only jumped over the 85-metre wide Corinth Canal at height of nearly 100 metres in Greece on Thursday, but he also had a bigger hurdle to overcome: fear. CORINTH (Greece). Motocross Freestyle, with breathtaking tricks such as flips performed at heights of up to three storeys high, is one the world’s most dangerous sports. Robbie Maddison is one of the world’s best in FMX. But that is not enough for the 28-year-old Australian. Maddison is always looking for even greater thrills and has completed a number of spectacular jumps that would have made pioneering stuntman Evel Knievel proud. In 2007 and 2008 Maddison set three world records for distance all the way to 107 metres (350 feet). In 2009 he celebrated New Year’s Eve in Las Vegas by jumping up 30 metres onto the Arc de Triomph in front of Paris Las Vegas and then descended off the monument to ground level. Last year pictures of him jumping the Tower Bridge over the Thames River with a backflip while the drawbridge was open went around the world. Many Motocrossers have wanted to jump across the Corinth Canal, which was built in 1893. But the Australian was the first to succeed. He sped his Honda 500 up through a turn-filled approach past a pool, across a soccer pitch and past a chicken coop to a speed of 125 km/h. On Thurday morning he accelerated up a ramp over the canal some 80 metres below and landed safely on a mound set up on the other side of the canal. At his apogee Maddison was 95 metres above the canal’s surface. Maddison said getting the approach right despite the constantly changing surfaces – from grass to concrete to wood to asphalt again and then carpet – was difficult enough but there was greater hurdle to the jump: “Overcoming fear, that’s always the hardest part,“ Maddison said. “Maddo“ will travel straight from Greece to Mexico City for the season opener of the Red Bull X-Fighters World Tour. Maddison was second overall last year and aims to win the title this year.

Robbie Maddison

It’s one of the most dangerous sports going, but Robbie Maddison isn’t afraid

– He’s too addicted to the thrills of freestyle motocross for that.

Los Angeles is a tangle of freeways and low-slung concrete bungalows, punctuated by the occasional cluster of steel and glass high-rise buildings. Few are of any particular architectural merit or interest. None would catch your eye driving up the 405 freeway from San Diego on a balmy, sunny day. (click on pic for video)

Unless, of course, you happen to be Robbie Maddison.

“I was driving northbound into LA at 65 mph, and passing this big building,” says Maddison. “And I thought, ‘With the right ramp and at the right speed, I can jump a 10-storey building.’ And the idea was there.”

A few months later, it became reality. In front of thousands of revellers in Las Vegas last New Year’s Eve, the Australian freestyle motocross rider and heir-apparent to daredevil Evel Knievel rocketed up a ramp set at 68 degrees, flew 40m into the air and landed neatly on top of a 30m-tall replica of the Arc de Triomphe. Then he turned around and dropped back down, sticking the landing and driving into the arms of his immeasurably-relieved girlfriend, Amy.

Millions watched via a live telecast; more than a million have since watched the footage on YouTube. Most were probably asking the same question: What was he thinking?

“The excitement before a jump – the build-up, the suspense – is almost sickening,” says Maddison. “It’s really hard to turn the mind off, because with the big jumps, all your mind wants to play over is what could go wrong… when all that’s gone, there comes a calmness about the whole situation, and you realise that physics proves it’s possible. So, once you avoid all that, it’s the most amazing feeling ever.”

Since the New Year’s Eve jump introduced Maddison to the world, he’s jumped Tower Bridge in London, and will return to England again in a few weeks to battle it out with the world’s top 12 freestyle motocross riders on a course of big jumps built for the occasion at Battersea Power Station, the finale of the X-Fighters freestyle motocross tour.

Three decades after Knievel’s last jump, the 27-year-old from Kiama, New South Wales, is heading a new generation of wannabe Evels who are bringing big-jump spectacles back. Maddison’s New Year’s Eve jump came a year after he set the long-distance jump record, again on New Year’s Eve, again in Las Vegas. With the family of Evel Knievel looking on, less than a month after the daredevil’s death, Maddison jumped 322ft and seven inches (98.32m), setting the world record at a length Knievel himself said could never be managed.



It’s not just the more powerful and lighter bikes – the new generation of big jumpers are better trained and more methodical in their approach.

“It’s not just winging it, like it used to be,” says Cameron Steele, a longtime rider and motor sports commentator for the American sport network ESPN. “A lot who have been successful in past four five years, are aware of the science of it. It’s become more of a profession. These guys aren’t daredevils, they’re athletes.”

The late morning wind whips up dust devils, and cows lumber slowly across the parched ground in the hills near Valencia, greater LA. It’s hard to believe the waxed Porsches and bronzed, botoxed skin of Wilshire Boulevard and Malibu are just an hour’s drive away – depending on traffic, of course – to the south. In the arid hills separating southern California from the breadbasket that makes up the central part of the state, two sizeable motocross courses, with moulded jumps and ramps, have been carved into a small valley just down the road from a shooting range.

Maddison sits in the shade of a blue tarpaulin, slowly pulling on his gear. Two carbon-fibre knee braces go over a pair of leggings. He pulls a jersey over his narrow and muscular frame, covered in scrapes and surgery scars. Maddison guesses he’s broken more than 30 bones in his body, not to mention suffering concussions, skull fractures and a laundry list of various other injuries not for the faint of heart.

His mechanic fiddles with the blue Yamaha bike, zip-tying down the throttle and brake cables so that Maddison’s feet don’t catch on them while he’s upside down in mid-air. A beefy fellow with a sartorial taste rarely diverting from black T-shirts and baseball caps, Vernon ‘Buddy’ Wagner became Maddison’s full-time mechanic last year. An almost constant travel companion, Wagner has coaxed the best out of Maddison’s bikes, and serves, along with Amy, as a confidant and sounding board.

The bike he wheels out onto the edge of the course is the same one he used for the New Year’s Eve jump and the Tower Bridge jump, and it will hopefully guide him to victory in the X-Fighters event in Battersea. “Comfort means a lot to him,” says Buddy. “We’ve got a new bike in, but Robbie keeps asking for the blue Yamaha.”



The bike pops and growls as Maddison twists the accelerator, the understanding between man and machine obvious as he guides it around the course, dust clouds trailing. He hits one ramp over and over again, whipping his bike to the side in mid-air or hovering horizontal above it and grabbing the seat. He pops a backflip; then another one. Amy, sitting at a picnic bench under the tarp, breaks off conversation when she hears the sudden rev of the engine in mid-air. She waits for the sound of the bike landing and Maddison accelerating again, and then walks out to get a better view. Maddo hits a double jump facing the hillside, and whips the bike to the side, cutting a beautiful arc in the blue sky. “Oooh,” she says, clapping. “That was good.”

The two met five years ago, at a time when Maddison was adrift, recovering from injuries and spending a bit too much time enjoying the nocturnal exploits of the party-heavy motocross scene. Amy provided stability and structure. Maddison likes to say that she also brought out his inner show-off. Of course, it was always there.

He was three years old when he pulled his first stunt, riding full-speed down a hill next to a school bus filled with his cheering kindergarten classmates. He hit the brakes, laying down a nice long skidmark right next to the waiting parents at the bottom of the hill.

His mother gave him a hiding; his father gave him a motorcycle helmet.

A year later, he got his first motocross bike. Shortly thereafter, he snapped it in half.

By age five, Maddison was jumping a two-tiered car park near his family home, flying 10-12m in the air. By eight years old, he was competing in motocross events all around Australia, his father waking him at 3am for the 10-hour drive to dusty tracks far from home. On the technically-demanding motocross tracks, his ease on the bike was noticeable; his penchant for going big on the jumps, more so.

“I just kept wanting bigger bikes so I could jump bigger and bigger,” he says.

At 16, he gave up a promising career in favour of a more stable future as an electrician’s apprentice. After two years of nine-to-five work that give him the money to buy a house but did nothing for his happiness, he reconsidered.

“I walked away from that, and my mind told me I was wrong, but my heart told me I was right,” he recalls. “When I listened to that, and had the courage to follow that, my mind couldn’t make sense of it.”
Maddison spends a lot of time ignoring what his mind tells him. It’s what enables him to do things on a bike that most of us cringe watching, let alone try ourselves. The community of freestyle motocross racers is a tight-knit one, owing both to its relatively small size and to the shared understanding among the riders that few people can truly fathom what drives them.

Recent months have found Maddison in an especially reflective mood. The death of his close friend and X-Games Champion Jeremy Lusk in an accident during a competition in Costa Rica in February shook the entire community of racers and drove home the danger inherent in their sport.

“How does Lusk pass away, doing what we do every single day, when I just went with the biggest risk of anyone, jumped a building and just walked away – how is that even fair?” says Maddison. “It was hard to understand.”

Since the incident, Maddison’s become more careful, more in-tune with the voices telling him when it’s time not to ride. A FMX rider’s professional life is spent treading the fine line between courage and lunacy. Maddison keeps balance by striving to live in the moment, thankful for each opportunity he gets on a bike.

“I know a lot of people are afraid to die. I’m not,” he says. “ Not that I want to end anything, but it’s important to get everything out of life – and that’s what I’m doing.”

One wonders where it can go from here. Maddison sometimes gets the feeling that he’s peaked too early, hitting two massive jumps within a year. But then there are always riders pushing him to jump higher and set new records as he breaks old ones. Mostly, though, it is the adoration of the crowd and the spectacle of the big jumps that proves far too addictive for him to resist.

In a matter of weeks, Maddison will rocket out of an empty window at the Battersea Power Station, hitting a carefully designed course, jockeying with his fellow riders for bigger airs and crowd reaction.

“If you’re not seeing Robbie the showman, you’re not seeing the real Robbie,” he says. “That’s just who I am.”



Words: Andreas Tzortzis /Red Bulletin

Foto: 1. Garth Milan 2.Chris Tedesco 3.Michael Regan 4.Michael Regan 5.Daniel Kolodin

Daniel Bodin i krasch

 

klicka på bilden för filmen
Riksgränsen den 6 maj - Daniel Bodin, snöskoterproffs boende i Falun, är fast besluten att bli världsrekordhållare. Igår genomförde han ett försök att göra världens längsta bakåtvolt på snöskoter. Målet var att spräcka drömgränsen 50 meter, något som ingen tidigare har gjort.. Men något gick snett.

Försöken som genomfördes i närheten till Riksgränsens liftsystem fick avbrytas efter en våldsam krasch. Daniel Bodin tappade kontrollen över sin maskin cirka 15 meter upp i luften och tvingades hoppa av precis innan landningen. Trots en rejäl luftfärd på över 50 meter klarade han sig mirakulöst oskadd och har redan börjat fundera på ytterligare försök.




Jakten på långa bakåtvolter med snöskoter inleddes för bara ett par år sedan och sporten utvecklas snabbt.

I början av 2007 gjorde amerikanen Jimmy Fejes en bakåtvolt på drygt 100 fot, cirka 33 meter och ett nytt världsrekord. Försöket gjordes till ett TV-program på Discovery Channel.

Redan samma vår testade svenske Daniel Bodin långa bakåtvolter i Alaska. Utan några egentliga förberedelser överraskade han både sig själv och sina vänner med en bakåtvolt som i efterhand uppmättes till 147 fot, cirka 49 meter.

Rekordet stod sig i nästan två år. Men under Winter X Games, actionsporternas egna OS, lyckades Daniel Bodin och en ytterligare medtävlare göra varsin bakåtvolt som påstods hålla världsrekordslängd - 148 fot över banans längsta gap jump.

 

Bild mattias fredriksson

Rickard Rättö skadad

-tur att det gick som de gick-

 

Nedan text är skriven av Rickard själv, direkt från sjukbädden. Därmed har vi valt att inte redigera hans text utan behållit kvar hans personliga touch..

Humöret va på topp, vädret super och planen för kommande månader såg ljus och så gott som skottsäker ut!
Men så va det juh det här med "så gott som".. För som alltid när man sysslare med det jag gör, så finns alltid risken.det finns helt klart olika risker!
Allt från att bli blåst på show gash från nån tvivelaktik polack, till att man faktist splitt splatt kan Dö på fläcken efter ett misstag.
Uppenbarligen dog jag inte i torsdags och i ärlighetens namn så var det väl inte så himla nära som vissa fått det till heller. Jag gjorde ett misstag många gjort förut och betalade med min min värsta crash hitils.
första hoppet på träningen smuttade jag perfekt, all nevositet var borta och jag kände att landningen var nog helt ok att köra på med lite fler hopp, och det skulle vi jh ha tid för.   vänder runt för nästa hopp.
en bit in på inrunnet unde andra hoppet körde jag på nånting och i efterhand vet jag att jag tänkte just då, faan va konstigt det kändes. men då va det redan försent. Mitt i rampen insåg jag att jag lyckats peta ner från 2ans växel till 1an, jag gav allt jag kunde och röck i styret(som om d skulle hjälpa...)
jag landade faktist inte farligt kort, men landningsrampen jag körde på var hiskerligt brant, vilket gjorde att jag fick en returstuds och landade nedanför landningen med hojen i ryggen.
"kort alldagligt  beskrivet", som att hoppa från 3dje våningen och försöka dämpa fallet ca 4 meter från mark med att landa på kanten av en container, ja åså va det juh dom där 100kg som gärna ville landa mjukt i ryggen på mig.

Summa av kardemumma :Tur

• Handled bruten på 3 ställen och ur led,
• Andra handled ur led +spricka
• Krossad armbåge
• Lårben av + spricka i höft
• Sprucken njure
• Lite småkraffs som ett par stygn i pannan och ett par hyffsade skrapsår och svullnader i olika kulör

Jag är nu klar med alla operationer och förhoppningsvis förflyttas jag till en specialist rehab redan inom några dagar.
Sjukt besviken såklart, men samtidigt vet man att risken alltid fiins där, så jag ser ljust på framtiden och hur den kommer att se ut rent åkmässigt kan jag inte svara på just nu. Första prio är att bli så ok jag bara kan i kroppen igen. Idag stod jag tillome upp alldeles själv!
jävlar va arga sjuksötorskorna vart på mig när dom hitta mig med ett stort leende hängades på sängkanten. villa bara bevisa för mig själv att det faan inte ska behöva ta så lång tid som dom beräknar.

nu har jag en fruktansvärd kramp i mitt vänstra lillfinger som jag skriver med..vet inte hur lång tid ja skrivit, men vet att jag hunnit "moffe slumra till" minst 10ggr...

kan som sagt inte träna några 10timmars pass kommande period,,så förmodligen kommer jag väl att ha hyffsat med dötid att lillfinger printa vidare här...från "fmx pro" till "rehab pro",,
får väl se vad läsar kretsen tycker är mer intresant att följa..

-Rag Doll Rat-

expressen skrev http://www.expressen.se/Nyheter/1.1544065/svar-olycka-pa-grona-lund

VI SÄGER KRYA PÅ DIG DUDE DU E SNART TILLBAKA:...

text från rättös blogg http://rickardratto.blogg.se/

bild leon grimaldi

 

Rickard Rättö

text/bild leon grimaldi

Rickard Rättö kanske är den mest egna personligheten i FMX Sverige. Han dyker upp försvinner, kommer tillbaka som trubadur försvinner, kommer tillbaka som en ny FMX förmåga. Man kan knappt få grepp om honom och vad han gör. Man blir aldrig förvånad när det gäller Rättö. Han sköter sig bra som låtskrivare eller sing och song writer. I sommar är han aktuell med FMX shower vid Grönalund som startar i april och håller på fram till juli. Detta är unikt och har aldrig tidigare gjorts vid det anrika tivolit. Vi är naturligtvis glada att något som kommersiellt som Grönan verkligen vågar ta in denna akt. Rättö är rätt man för jobbet inget snack om det. Med detta så är han en självklar profil för edge.

 Du kallas Dr Jakyl and Mr Hyde..varför då ?

 - Gör jag..hmm,,nä det e nog en gammal dålig ovana från ungdomens år som fått det nick namet å florera, låt säga som så, att jag va väl varken den trevligaste eller smartaste grabben på fyllan när jag var yngre...

 Tydligen så arbetar du som junior race tränare..har du erfarenheter från race?

 - Jag fick min första hoj när jag var knappt 6 basst. I början va det såklart bara på skoj, men sen när farsan upptäckte hur läskigt talanglös jag var på hockey började han köra mig till banor och jag blev medlem i min första cross klubb. Tävlade och tränade sen mer eller mindre regelbundet fram till jag var typ 23. Några år var riktigt intensiva då jag drömde om att köra på elit nivå och levde för att verkligen försöka bli så bra som bara möjligt. Vissa år kollade jag knappt på en hoj och gjorde helt andra saker istället..Inga undanflykter jag hade helt enkelt inte den riktiga talangen och definitivt inte den bästa ekonomin för att hålla hojar osv i "race skick". Dessutom var jag sanslöst tävlings nervös och spände mig och crashade i dom flesta tävlingar jag körde. Det vart några år med att försöka köra JSM(junior SM) och Guldcupen på slutet varjefall.

Så det är Otroligt inspirerande och kul att träna kids och ge dom tips man kan. Man behöver inte vara världens bästa cross åkare för att ge någon värdefulla tips, man lär juh av sina misstag, och jag har en hel del misstag i mitt bagage som är mycket lättare att förstå nu när man tänker tillbaka på dom, och förhoppningsvis har jag väl lite hojkänsla också...

 

var det inte roligare att köra race?

  - För mig är Race och Fmx helt skilda saker. Jag har aldrig sett Fmx som en tävlingsgren. Medan jag tycker att race är den ultimata kraftmätningen. Du behöver vara jävligt stark både fysiskt och psykiskt i Race medan Fmx är väldigt mycket psykiskt. Självklart gynnar det att ha en bra fysik när du kör Fmx också. För mig så ger det dels en bra "grundkänsla" på hojen,och livet i övrigt, att känna att jag är i form. Dessutom är det A och O att vara stark och flexibel för att klara sig lindrigare vid crasher och för att minska risken för förslitnings skador.

Hur mycket tid av ditt liv lägger du på Fmx?

 - Låter väl lika löjligt som alltid, men, Hoj åkning är mitt liv. Visst har den där "barnsligt sprudlande" känslan minskat lite och det har kommit vågor av allt från "ge upp" tankar till att det börjat kännas lite väl mycket som ett jobb. Jag tar ganska ofta kortare eller längre pauser för att hitta ny inspiration och komma tillbaka till den ursprungliga känslan av att längta efter att sitta på hojen så mycket att man inte kan tänka på något annat.

Är det viktigt för dig att köra Fmx?

 - Jag har vart i ganska djupa svackor i mitt liv. Jag är ganska säker på att jag inte skulle vara i livet idag om jag inte haft passionen för hoj åkning. Alltid när jag kommit till en punkt där jag tänkt

-faan, det här går inte längre, jag måste rycka upp mig, vad ska jag ta mig till.

Har jag alltid kommit fram till -Jag älskar att träna och speciellt att köra cross, nu jävlar ska jag göra det!

 

Hur tränar du inför nya trix?

- Mestadels handlar det om att Nöta, om och om och om och om...igen. testa små små steg i taget. Det är dock en viss skillnad om man jämför med i början när man lärde sig sina första trick. Dels har man tagit sig över så många "det här går bara inte, det är Omöjligt", att man vet att det inte är så, hur hopplöst det än kan kännas med ett nytt trick ibland.. sen så har man gjort dom "flesta standard" tricken och många trick är som en utveckling av ett annat trick, man kanske gör tricket med bara en hand istället för med båda tex. Jag är ingen "trick jagare" själv, även om jag såklart vill göra nya trick och det behövs för inspirationen för hela hoj åkningen. Jag lägger hellre mer tid på att utveckla ett trick som jag får en skön känsla av att göra. Att försöka få en skön känsla av att göra ett "vanligt" trick och sätta min egen stil på det är vad jag strävar efter. 

 Kör du någon vanlig cykel typ Bmx?

 - Körde lite BMX under en tid men sen den blev stulen för nåt år sen har jag inte skaffat någon ny.

  Hörde att du bodde i husvagn, varför då?

 - Man kan väl säga att karma slog till mot den gästspelande ungdomsprofilen "Dr Jekyl", vilket gjorde mig både singel och bostadslös. Shit happends.. Ville inte göra annat än att köra hoj ,så det passade utmärkt att husera någon månad i husvagn mitt i skogen precis intill vårat tränings ställe i Borlänge.

 

 Vad är drömmen med Fmx?

 - Självklart vill jag utvecklas men jag satsar inte på tävlingar. Jag kör för känslan, när jag inte har den kör jag helt enkelt inte. Jag vill visa upp sporten, köra mycket film och photo shoots. Jag leva på det jag gör så länge jag bara kan, men skulle det handla om att jag behöver göra ett speciellt trick för att vinna en tävling, söker jag hellre jobb på ica och kör på helgerna.

Det är ju rätt mycket skador i Fmx. Vad har du dragit på dig?

- Jag har faktiskt klarat mig ganska bra, hade ett svårt benbrott som också försämrades av felaktiga operationer osv..Den gången satt jag inte på hojen under nästan 13 månader.Visst har det blivit nån bruten fot, stukningar, sprickor här och där, axlar ur led och lite så också, så visst är man mer eller mindre sliten i kroppen till och från, men som jag ser det så är dom skadorna inte värre än om jag tex spelat hockey eller vilken annan fysisk sport som helst.

 

Har du något special trick som du typ är stolt över?

 - Inte för att det är någon större sak i dessa dagar, men visst är det sjukt skönt att man erövrade backflippen till slut. Det var inte så länge sen jag var Helt säker på att jag Alldrig skulle göra en bakåtvolt på typ 25 meter. Man lärde sig mycket om sitt psyke under den träningsperioden. Annars hoppas jag att jag att det syns att jag strävar efter att göra mina trick stort och förhoppningsvis med lite egen stil.

 Vad är ditt nästa steg inom Fmx?

-Den som lever får se, har lite olika tankar, men vill inte avslöja något innan det är klart.

Om du fick ändra något inom den svenska fmx scenen vad skulle det vara? 

- Vi behöver helt klart ett bättre samarbete mellan förare när det kommer till bokningar av shower osv

varför då?

 - Fmx är en sjukt lätt uppskattad underhållning, har svårt att tro att någon gått förbi en Fmx show och Inte stannat till dom vart helt säkra på att det inte skulle bli fler hopp. Skräckinjagande, fascinerande och imponerande, är ord man hela tiden får som feedback. Därav vet jag att med en bättre grund planering, mindre girighet och strävan åt samma håll, skulle Fmx inom Sverige kunna växa till något mycket större.

Får man mycket brudar när man kör Fmx?

 - Hehe, faktum är att jag håller inne på vad jag sysslar med så länge jag bara kan om jag träffar en tjej. Blir väldigt lätt mycket snack om just det annars och visst är det väl så att allt "artisteri" gör att vissa människor blir lite "påverkade". Visst finns det lite hängivna fans på vissa evenemang, men med tanke på åldern på dom brudarna börjar nog bli lite väl gubbig för att kunna utnyttja den servicen..  

Vilket är ditt bästa fmx minne?

 - Är nog bara nån av dom sköna dagar man haft med polarna! Kommer till spoten man ska köra hyfsat tidigt, åkningen går bra, lite fotografer som fotar och filmar, sen kanske man grillar och drar å badar mitt på dagen för att sen dra tillbaka och kör till solen går ner. Dom dagarna somnar man med en äkta känsla av lycka.

 Du pluggar musik. Ska du bli nya Linus Whalgren och sluta med Fmx?

-  Linus Whalgren! haha, Ska lätt göra en cover på "Jag är en astronaut" nu, tack för inspirationen! Ja, det är nog inte många som vet att jag har en liknande passion för att spela och skapa musik som att köra hoj. Jag har aldrig visat det utåt, förutom kanske med nån fruktansvärd version av "house of the rising sun" som ett desperat raggnings knep på nån "fylle kväll runt brasan"..Skämt åsido så har jag faktiskt spelat och skrivit egna låtar sen ett par år tillbaka. En dag råkade jag springa på nån artikel om en musik utbildning. Vet faktiskt inte riktigt varför jag skrev i intresse anmälan, för det var väldigt tydligt att jag inte hade kunskaperna som krävdes för att komma in, med notläsning osv. Någon dag senare ringde det och jag vart inkallad på "audition". Tänkte att det kan väl va kul att åka dit å kika vad det handlar om, om inte annat så brukar det juh va mycket fina brudar på såna där skolor..När jag kom dit så var det precis som jag föreställt mig, jag, nån annan snubbe och ett Gäng tighta brudar. Nu slog det mig att jag faktiskt för första gången skulle spela upp en egen låt och inte bara det. Jag skulle vara helt nykter och sjunga framför alla + 2 st i "juryn"..Skulle nog hellre testat dubbelflipp direkt till jord än att sitta där när det var min tur..ca 1 tim senare sitter jag utanför och får beskedet, ´haha, ingen aning om hur, men tro på faan att jag lyckades komma in. Jag gick dit första dagen för att höra mig lite för och se upplägg osv på utbildningen, tänkte att det kanske kan vara nåt att söka igen i framtiden. Det visade sig vara ett väldigt passande upplägg som gjorde det möjligt att kombinera med hoj åkningen. Det var den avgörande punkten för att det skulle vara värt att testa, situationen försämrades väl inte direkt av att minst två av dom där tighta brudarna från additionen skulle gå i samma klass..Har gått nån månad nu och det är sjukt kul! Vem vet om man blir modig och det dyker upp nån liten truddilutt på hemsidan i framtiden..  Vidare framåt i tiden kanske man kan sluta med det här "wannabe rockstar livet" och bli en riktig Johnny Cash, Ha Ha Ha!

 

Se filmerna nedan och lyssna på Rättös olika musik projekt....

 

 

17-årig rookie vann Red Bull X-Fighters i Mexiko

43 000 åskådare kom till Mexiko Citys tjurfäktningsarena för att se 17-årige debutanten Levi Sherwood vinna Red Bull X-Fighters, världens största mästerskapsserie inom freestyle motocross. ”Rubber Kid” slog nästan dubbelt så gamle Eigo Sato från Japan i finalen.

Levi Sherwood från Nya Zeeland tränade förra året tillsammans med Robbie Maddison, känd för att ha satt världsrekord i längdhoppning på motocross och för sina toppresultat i Red Bull X-Fighters under förra säsongen.

I finalheatet mötte han den rutinerade japanen Eigo Sato som inte kunde göra annat än att kapitulera mot sin betydligt yngre motståndare.

– Jag är bättre på grund av min ungdom, eftersom kroppen klarar mer, sade en överlycklig Levi Scherwood efter segern. Att vinna här är det bästa som har hänt i mitt liv!

Tredje plats gick till titelförsvarande Mat Rebaud från Schweiz, som fick se sig besegrad av Levi Scherwood i semifinalen och därmed inte lyckades upprepa sin vinst i Mexiko från förra året.

 

 

Slutresultat i årets första deltävling i Red Bull X-Fighters World Tour 2009: filmen kräver flash

 

1. Levi Sherwood (NZL) 100 p                                                                
2. Eigo Sato (JPN) 80 p
3. Mat Rebaud (SUI) 65 p
4. Cameron Sinclair (AUS)
5. Thomas Pages (FRA)
6. Andre Villa (NOR)
7. Adam Jones (USA)
8. Jeff Fehr (CAN)
9. Dany Torres (ESP)
10. Petr Pilat (CZE)
11. Johan Nungaray (MEX)

Red Bull X-Fighters är världens största FMX-serie med fem deltävlingar under 2009 i Mexiko City (MEX), Calgary (CAN), Fort Worth (USA), Madrid (ESP) och London (GBR). Nästa deltävling körs i Stampede Park, Calgary, den 30 maj.