Annie Seel - Från Mt: Everest till Dakar

Vem är tjejen under hjälmen? Är verkligen rallybruden som sitter i TV4 soffan lika härdad som hon verkar? Vad driver henne egentligen att mot alla odds köra över mållinjen tusentals kilometer senare? Rallyprinsessan som hon också kallas har precis kommit hem från Afrika där hon nu har avslutat världens i särklass hårdaste ökenrace. Dakar 2007, fd. Paris-Dakar, har en sammanlagd sträcka på 1000 mil genom Saharas påfrestande ökenlandskap. edge Magazine bestämde träff för en personlig intervju med Rallyprinsessan, världsmästarinnan och äventyraren Annie Seel.



Ingen minns en fegis, det är ledordet och filosofin Annie levt efter större delen av hennes liv. Och någon fegis är hon då rakt inte, blott 163 centimeter lång och 63 kilo tung så sätter hon sig i respekt i de flesta sammanhang. Hon har kört motorcykel upp till nordsidan på Mt: Everest, vunnit världsmästerskapen i motorcykelrally och kört över mållinjen i Dakar med bruten hand och motorhaveri. Det var också i Dakar 2002 som hon vart känd mer eller mindre i hela världen efter att ha kört de sista milen till mållinjen med bruten hand, en gigantisk lårkaka och på gränsen till totalt motorhaveri körde hon in på 54:e plats. Faktum är att hon myntade ett citat redan i rallyt år 2000, ”Hellre bruten fot än bruten tävling” sa hon när hon körde i mål med just en bruten fot. Hur någon som ser så liten och nätt ut kan vara så extremt envis och viljestark förvånar lika mycket som det attraherar.

Som ung var hon som de flesta andra tjejer, en hästintresserad tjej som ägnade stor tid i stallet och drömde om en karriär inom hästsporten. -Jag älskade hästar, ritade massa hästar och byggde till och med en som jag kunde rida på i mitt rum av en käpphäst, köksstol och några kuddar. Jag minns att mamma fick spara pengar så att jag kunde få gå på ridskola någon gång i månaden och hon sydde mina ridbyxor. Jag köpte en ridhjälm och för stora ridstövlar för 25kr på annons. Jag var så glad när jag kom till stallet i mina ”nya” ridkläder fast de andra skrattade lite åt mina hemsydda ridbyxor och stora stövlar, berättar Annie

Men flickdrömmen skulle ta en helt ny vändning vid 15-års ålder en dag på Täby galopps parkeringsplats när en stuntman vid namn Eddie Kidd uppträdde med sin motorcykel. Från den dagen och framåt var Annies inkomster vigda åt ett enda mål, att köpa en egen motorcykel. Så när jag fyllde 16 år och hade ett litet sparkapital så övertalade jag min mamma att få köpa en riktig mc. När vi åkte och tittade på motorcyklar så var jag tvungen att slå upp ”motorcykel” i uppslagsverket för att memorera så mycket som möjligt för varken mamma eller jag visste ett smack om motorcyklar, berättar Annie vidare.

Det naturliga steget därefter var naturligtvis att ta körkort för MC och det gjorde hon också hos SMC som tyckte hon borde avancera genom att prova på Road Racing. En väldigt dyr och farlig sport som inte bara kostade Annie en massa pengar utan även en hel del alvarliga skador. De negativa bitarna av Road Racing vägde efter en tid över vågskålen och hon tyckte inte längre att det var roligt varpå hon beslutade att sluta. Det vart inte heller Road Racingen som orsakade hennes allvarligaste skada, oturligt nog var det en olycka i vattenrutschbanan som skulle komma att kräva fyra års rehabilitering. En svår ländryggsskada och en tillfällig förlamning i ena benet tvingade henne att kapitulera från motorsporten, tillfälligt skulle det visa sig.

Vid 27 års ålder drog hon iväg på ett tjejläger för Enduro Cross och passionen för rally väcktes, inte långt efter införskaffade hon sig en Enduromotorcykel. Ungefär vid den här tiden avlider Annies pappa som hitintills hade hjälpt henne med den mekaniska biten. Men tiden de spenderat tillsammans hade lärt henne en hel del och hon vart nu sin egen mekaniker inför vad som skulle bli hennes karriär.
År 2000 i Marocko ägde hennes första möte med motorcykeln i ökenrally rum, hon blev förälskad. Det var efter Marocko hon bestämde sig för att köra Dakar rallyt, med endast tre dagars erfarenhet av ökenkörning! Efter att ha arbetat ihop 130000 kronor hade hon startplatsen säkrad till 2002 års upplaga. Där hon ställde upp som en sann pionjär och amatör utan några tunga tävlingsmeriter eller stora sponsorer. Trots 1 brutet ben i högerhanden, 1 liter blod i lårkakan, feber samt en brunnen koppling genomförde hon Dakarrallyt. Av 170 startande motorcyklar var det bara 59 som kom i mål och Annie var otroligt nog en av dem.

-Andra veckan var ett helvete med långa etapper, nattkörning och ingen sömn. Kopplingen brann på 11:e etappen och först efter flera timmar fick jag hjälp med reservdelar och till råga på allt fick jag sova i öknen.



Att till slut få stå på målrampen, motta jubel och Dakarplaketten var helt underbart. Känslan att jag trots allt lidande och smärta hade nått mitt mål, på första försöket, på ett sätt och med skador som ingen bör göra om var smått fantastisk, berättar Annie.

Hon beskriver sig själv som en ”latchjolajbans” åkare som struntar i att komma sist och att hon endast gör det för sin egen skull. Det kanske också är just de egenskaperna som krävs för att få bli kallad Rallyprinsessan. - Om jag inte tyckt att det var så jäkla kul hade jag aldrig fortsatt, det är en utmaning. Folk frågar mig ibland, varför? Då svarar jag, varför inte? Finns det något som hindrar mig?

Fortfarande kan Annie mötas av människor som ser ner på henne och tycker att hon inte har något att göra i ett Dakarrally. Delvis för att hon är tjej, men också för att hon kommer som hon är, i liten förpackning. Men det är en grov felbedömning att bedöma henne utifrån det, Annie Seel är inte bara stor i orden utan även stor på jorden. Det förstår man inte minst när man tittar på årets upplaga av Dakarrallyt där hon trots många motgångar slutförde sitt andra Dakar rally i världens mest ogästvänliga klimat.

Den 6 januari 2007, startdatumet för årets Dakarrally började med en smärre katastrof för Annie. Hon hade inte mer än hunnit komma in på besiktningsområdet innan en rallybil körde på hennes häl, det kunde tagit slut redan där och då. Det slutade lyckligtvis bara med en mindre blessyr, hälen ömmade men det riskerade inte hennes start. Problemen var dock inte slut här utan hopade sig och följde med ut från startområdet, Den franske mekanikern i hennes supportteam bytte en likriktare på motorcykeln, vilket orsakade ett stort elfel. Under nästan hela rallyt krånglade bränslepumpen till och från och som Annie själv beskrev det. – Det kändes som att rida en död häst.

Det skulle visa sig att bränslepumparna från Yamaha hade fabrikationsfel, varenda en av dem! Vilket medförde att hon hamnade långt bak i ledet. När hon till slut fick tag på en begagnad bränslepump av Dakarkollegan Thomas Berglund hade startfältet gått, batteriet var slut och bågen död. - Jag fick starthjälp av "sweepertrucken", den lastbil som kör sist i spåret och hämtar upp de som brutit. Fattar ni hur det kändes?! Det var som att få hjälp av liemannen!

Trots alla motgångar fick hon många komplimanger, de sa att hon kört snyggt, gjorde bra vägval och inga misstag. De sista etapperna gick riktigt bra för Annie, hon skrattar och berättar att hon till och med var snabbare än Thomas Berglund på en etapp. Annie Seel gick i mål på 97:e plats, denna enligt henne dåliga placering måste ändå räknas som en bedrift då av de 287 startande över 100 personer brutit loppet. Motgångarna till trots så är enligt envisa rykten en anmälan med Annie Seels namn och underskrift redan inlämnad för Dakar 2008.

Vad gör då en actiontjej som Annie när hon inte sitter på motorcykeln? Är Annie som oss vanliga döda med ett vanligt sju till fem jobb? Det skulle visa sig att ingen kommer undan vardagen även om man vill, hon har ett vanligt jobb och likt superhjältarna hänger hon av sig äventyrerskan i garderoben när hon går till sitt arbete på morgonen. Reklambyrån Happy Industries som hon var med och grundade för sju år sedan fyller hennes arbetsdagar. Morgonen börjar med att slå på datorn hemma och gå igenom alla arbetsmail, då hon vägrar slösa tid med att sitta i bilköer på morgonen. Klockan tio bär det av till gymet och ett rejält träningspass, en procedur som upprepas ungefär fyra gånger i veckan med en blandad kompott av fysik och konditions träning. Sedan väntar en vanlig arbetsdag på kontoret med kundbesök, möten och allt vad kontorsarbete innebär.

Annie jobbar också med att hålla föredrag som inspirerar folk att gå sin egen väg, hitta mod att utföra det man trodde var omöjligt. Namnet på föreläsningen är passande nog, ”ingen kommer ihåg en fegis”.

3 saker du inte visste om Annie Seel:

1. Annie älskar pannkaksfrukostar, och säger att det skulle gå bra till lunch och middag också.
2. I skolan fick hon endast en 2:a i gymnastik.
3. Favoritdjuret är tiger (inte helt otippat).